Skatterna är fundamentala för samtliga delar av politiken. Det är först när koalitionspartier enats om de ekonomiska ramarna som de enskilda partierna kan få genomslag i sina profilfrågor. Innan oppositionen kommer överens om skatteunderlaget är det omöjligt att svara på vilken socialpolitik till exempel Socialdemokraterna kan bedriva.
Jämfört med oppositionens inte bara en och två utan tre presskonferenser var gårdagens presskonferens med Alliansens partiledare en styrkedemonstration. Allianspartierna går in i valrörelsen stärkta av fyra gemensamma budgetar. Medan oppositionen ännu inte byggt grunden för sitt hus står Fredrik Reinfeldt, Maud Olofsson, Jan Björklund och Göran Hägglund i hissen upp till femte våningen.
Beskedet att Allians för Sverige tillsätter tio gemensamma arbetsgrupper säger därför mer än att regeringen vill mer. Framförallt visar arbetsgrupperna att Alliansen i stort är överens om vilka sakområden man vill prioritera i valrörelsen och efter nästa val. I stället för att bedriva symbolpolitik kan Allianspartierna borra ner sig i Sveriges utmaningar.
Arbetsgruppernas ämnesindelning är förväntade. Moderaterna drar tyngsta lasset i arbetsgrupperna för rätts-, försvars- och utrikespolitik. På samma sätt tar Centern hand om arbetsgrupperna för miljö-, klimat- och företagspolitik, medan Kristdemokraterna leder arbetsgruppen för äldre- och vårdpolitik. Hörde jag Folkpartiet? Alla som tror att FP leder arbetsgruppen för Alliansens skolpolitik räcker upp en hand.
Rollfördelningen är ingen överraskning. Betydligt intressantare är vilka arbetsgrupper som ännu inte finns. Allianspartierna tillsätter ingen arbetsgrupp för varken energi- eller migrationspolitiken. Vad avsaknaden av gemensamma energi- och migrationspolitiska valplattformar betyder inför valrörelsen – och nästa mandatperiod – kan vi bara spekulera i.
I energi- och migrationsfrågorna är Allianspartierna sannolikt överens om att försöka bli överens. Vilket alltid betyder att man inte är överens.
Eller vad säger Tomas Östros?