Det finns ingen att engagera sig i eller identifiera sig med. Och det beror inte på att jag inte är en skolungdom i en Stockholmsförort, där större delen av det förutsägbara dramat utspelas. Utan på krystade och trevande skådespelarinsatser, samt osympatiska och klantiga rollfigurer.
Barndomskompisarna Elias (Anastasios Mavromatidis) och Oscar
(Simon Settergren) blir kära. Småkriminella och kristna Elias i en muslimsk tjej och mönstereleven Oscar i sin nya lärarinna (Lisa Werlinder). Ingen av kärlekshistorierna känns trovärdig och lärarinnan är så naiv och oansvarig att jag till slut inte vill se henne mer.
Men det vill så klart Oscar, vars förtvivlan och förvandling blir alldeles för överdriven, när lärarinnan inser sitt misstag. Elias å sin sida säger att han har bestämt sig för att hålla sig borta från den brottsliga banan. Men det är bara snack, för i stort sett utan att blinka går han med på att agera chaufför när en spritbil ska stjälas.
Kanske spänner filmen över för många historier, som dessutom saknar den nerv och ödesmättnad som rollfigurerna upplever. Djengo Esmer får inte ens ihop dem på ett tillfredsställande sätt.
Förutsägbart om ungdomskärlek
”Filmen var som en lightversion av boken”, sammanfattade en för mig främmande kvinna det vi just hade sett när vi gick ut från biografen. Jag har inte läst Douglas Foleys ungdomsroman. Men nog är filmen light alltid.
Så jobbar vi med nyheter