Den som arbetar går aldrig hem tomhänt. Men reaktionen över bidragssystemen blir samma som hos jägaren som får se den som bröt överenskommelsen gå hem med en hare: man bryter inte ett avtal. Om jag klarar av att följa samhällskontraktet, klarar du av samma sak.
Principen gör att det är i de högsta inkomstlägena som en hård linje mot socialbidragstagare är som mest accepterad. Paradoxen är väldigt enkel. Den som har personliga erfarenheter av olika former av försörjningsstöd, intar ofta en mer socialliberal position. Utifrån socialliberalismens perspektiv har välfärdssamhället en skyldighet att erbjuda ekonomiskt grundskydd – utan krav på motprestation.
Grundskyddet inkluderas i medborgarnas positiva rättigheter. Men när Folkpartiets partisekreterare Erik Ullenhag föreslår att alla kommuner ska få rätt att ställa krav på motprestationer vid utbetalning av socialbidrag vrider han på rättighetsperspektivet.
FP:s förslag utgår inte ifrån den enskilda individen som är i behov av hjälp – utan sympatiserar främst med väljaren som lägger sitt livspussel för att få vardagen att gå ihop. Idén är en förlängning av arbetslinjens mer lutheranska influenser.
I sak har Ullenhag inte fel. Det bör ligga i både individens och samhällets intresse att den som får socialbidrag under en längre period tar aktiv del i arbetslivet. Delen att socialbidragstagaren ska få ta emot 1500 kronor i lön för sitt arbete under sex månader – utan att bidragsdelen skrivs ned – är absolut ett positivt incitament.
Alla som kan arbeta, bör arbeta.
Däremot är ett obligatoriskt krav på motprestation inte praktiskt genomförbart. Långt ifrån alla som uppbär socialbidrag är i ett sådant mänskligt skick att de över huvud taget kan göra en insats på arbetsmarknaden. Även dessa individer har samhället ett ansvar för, så länge vi kallar våra strukturer för ett samhälle.
Det har aldrig varit liberalens uppgift att jaga den svagaste.