FRA-lagen har dock inte, vad Datainspektionen kan se, använts för att jaga fildelare eller brett kartlägga internetvanor. Något annat hade förstås varit en total katastrof för FRA-lagens tillskyndare.
Enligt Datainspektionen har FRA gjort det man har fått i uppdrag att göra; det vill säga att utföra spaningsarbete på uppdrag av regeringen, regeringskansliet och Försvarsmakten. Men att Datainspektionen kräver att signalspaningen avgränsas hårdare är relevant information.
Det är i detaljerna som lagens negativa effekter skymtar. Det var sagt att rena personsökningar skulle vara undantag, det har blivit regel. Därmed får man också in betydligt mer ”känsliga” uppgifter från privatlivets sfär. Sådant som inte har ett dyft med FRA:s uppdrag att göra.
Signalspaningen har lett till en bredare inhämtning av personuppgifter än vad som var tänkt. FRA har också fått in ”inhemsk trafik”, vilket inte skulle spanas på enligt uppdraget.
Datainspektionen efterlyser därför hårdare begränsningar i vad som går att söka efter i materialet och hur de enskilda sökningarna loggas. Mängden datatrafik kommer att öka markant. Om inte FRA blir bättre på att sålla i materialet och säkerställa att de uppgifter som måste förstöras verkligen blir det, kommer intrången att bli grövre.
Det behöver inte finnas ett uns av dold agenda från regeringens, regeringskansliets, Försvarsmaktens eller FRA:s sida. Grundproblemet är att det närmast är omöjligt att göra rätt. Den som söker finner mer än vad man frågar efter.
Datainspektionens granskning måste därför bli kontinuerlig – och oberoende av FRA:s egen expertis. Kraven på förstärkningar av integritetsskyddet måste följas upp.
FRA-lagen är ett stort kliv in i kommunikationens privata sfär – på ett sätt som vi inte har sett tidigare. Det är inte själva syftet med signalspaningen, men det är effekten.