Det har alltså tillkommit ett nytt hopp, om än litet, i den här affären. GM talar om ”långt framskridna förhandlingar” med Spyker Cars. Det skulle ge Saab en ny ägare och nya, om än lånade, pengar att vinna marknadsandelar med. Här vore det möjligen läge att peka finger mot de krafter som använt Saabkrisen för att svärta ned regeringen – och det Centerstyrda näringsdepartementet i synnerhet. Men det vore att förlora fokus.
Faktum är att vi vet väldigt lite om vad Spyker Cars har tänkt sig att göra med Saab – och vilka förändringar det medför i jämförelse med dagens struktur och organisation. Osvuret är bäst. Det är inte heller regeringen som vare sig räddar eller lägger ned. Ur en politisk synvinkel är dock det bättre att Saab får en sista chans att resa sig ur askan. Men det är marknaden som till slut måste avgöra.
Är det då sunt att som regering garantera ett fyra miljarderslån? Tja, i ärlighetens namn är det ett ytterst riskfyllt projekt. Det lär bli mycket i den här affären – om den nu blir av – som sorterar under avdelningen ”Med lite tur så...” Särskilt på längre sikt.
Å andra sidan. För att sätta ett borgensåtagande på fyra miljarder i ett krasst politiskt perspektiv kan man säga att det kan bli – och hade kunnat bli – betydligt dyrare. Staten köper inte Saab med alla dess kostnader och åtaganden. Även en nedläggning skulle stå staten dyrt, i form av kostnader för arbetslöshet och följdverkningar.
Och om man till exempel jämför med att Göran Persson en gång behövde säkra sitt fortsatta regeringsinnehav med en järnväg för 17 miljarder förbi Peter Erikssons Kalix, kan den politiska logiken bli något mer synlig. Krasst sagt: för en regering är ”kris efter nästa val” alltid att föredra framför ”kris nu”.
Utvecklingen har återigen blottlagt Västsveriges sårbarhet för en kollaps inom fordonsindustrin. När krisen slår till skakar allt – och problemen landar i regeringens knä. Det var samma svagheter som ledde till regeringen Perssons så kallade Trollhättepaket. Nu handlar det alltså om regeringen Reinfeldts lånegarantier.
Följden blir att den strukturella krisen består, men dess svåraste effekter skjuts på framtiden. Fördelen med framtiden är att det alltid finns ett hopp om en förändring till det bättre.
Även om det hoppet ibland är litet.