Från emaljerat paradis till vardag i keramik
I bägge fallen handlar det om kvinnliga konstutövare med lokalanknytning. Men där slutar också alla likheter.
På Galleri Sjöhästen träffar jag magnetiska Wallina, med ett förflutet i Katrineholm, och ser kallemalj på aluminium för första gången. För att inte missuppfattas föredrar hon själv den franska beteckningen glaçure à froid, som anger att det inte är fråga om riktig emalj som bränns i ugn utan i rumstemperatur. De flytande färgerna appliceras en i sänder och får sedan torka i 24 timmar innan nästa färg läggs på.
Bakom målningarnas myriader färgklickar ligger alltså ett tidsödande arbete. Ofattbart, med tanke på den lätthet, lekfullhet och nerv de utstrålar. Metoden säger hon sig vara ensam om och konstverken liknar heller ingenting man tidigare sett. Under pärlemorskimrande himlar breder paradiset ut sig. Där dansar Pan på lätta bockfötter bland smultron och ängsblommor. Och i skydd av körsbärsträdets orangerosa flor väntar grodan på att strax bli kysst.
Som en kärlekens prästinna leder Wallina oss in i sin soliga värld fylld av sinnlighet, älskog och kurtis och så symbolmättad att det ryms en saga i varje bild. Med glimten i ögat berättar hon om hur Vackrast i världen uppvaktas med sin egen spegelbild framburen i en daggkåpedroppe och om glädjeflickan, alltför medveten om sitt pris för att låta sig nöja med tre ynka smultron.
I den välkomponerade målningen av den chevalereske mångubben värjer jag mig mot den poserande kvinnogestalten, lika hänsynslöst utlämnad som hos Egon Schiele. Andra har gjort jämförelser med jugendstilen men jag nöjer mig med denna liknelse. Wallina är värd att bedömas för sin egen skull, så pass enastående och originell är hon i sin glasartat dekorativa ytlighet.
Insprängda texter av Nelson Mandela, vackra ord om Skapelsen och en mer prosaisk anspelning på viagra räcker inte riktigt till för att bryta igenom verklighetsflyktens kompakta draperier. I det långa loppet blir det lite jolmigt, som en anrättning utan sälta. Lyckan är underbar för den utkorade men mer eller mindre outhärdlig för den som står bredvid och tittar på.
Men visst är det vackert i lagom dos. Och visst är det Walinnas ande som svävar över motorvägen i en regnbåges skepnad, när jag kör vidare mot Galleri Fokus i Oxelösund.
Det tar en stund att komma ner på fötterna igen och samla sig inför mötet med västerljungskeramikern Åsa Jacobson. Här är så jordnära, så jordnära. Och det beror nog inte enbart på lerföremålen och de rustika faten med bligande kor.
Åsa Jacobson fascineras nämligen av förpackningar. Och då talar vi inte om mjölktetror och äggkartonger utan om sådant som de flesta av oss nog kan leva ett helt liv utan att någonsin lägga märke till. Osynliga emballage som skyddar medelhavsfrukten från stötar under transporten, till exempel.
Av dessa gör Åsa Jacobson avgjutningar och avgjutningars avgjutningar, som blir till byggstenar att hänga på väggen, eller varför inte bjuda frukt ut.
Ett mönster kan uppfattas som porlande vattenforor eller kupiga kupoltak. Ett annat konstverk i rå och brutal tegellera är uppbyggt av kvadrater och tomrummen däromkring. Placerade en bit från väggen drar det även nytta av skuggeffekterna. Intill finns en videoinstallation som uppmärksammar oss på ljuden i en tegelsäng. Och som en eloge till Oxelösund fungerar det vita muggarna med tvådelade hamnkranar.
Det hela är mycket genomtänkt. Och jag tilltalas av idén att synliggöra slit-och-släng förpackningar även om jag önskar att de hade gett upphov till något mer funktionellt och användbart av bruksföremålskaraktär.
Frågan är bara hur man skall tolka det ytterst begränsade urvalet och det genomgående upprepningstemat? Som utslag av en superestetisk minimalism eller som tidsbrist och bristande engagemang? Jag tycker det känns lite väl magert.
Så jobbar vi med nyheter