Från Oxenstiernatill regional styrka

Finns det skäl att ha ett ömmande hjärta för Axel Oxenstiernas skapelse, det statligt uppdelade Sverige? Frågan ställs på sin spets i och med Ansvarsutredningens förslag att överge länsindelningen och skrota landstingen för att i stället skapa ett mindre antal större regioner.
Men nej, det finns ingen anledning att frukta regionaliseringen som sådan. Trots att regionerna blir större än länen, måste de kännas nära. Därför är det viktigt att det blir en politisk nivå där väljarna själva väljer sina företrädare. Länsgränserna har på många sätt spelat ut sin roll och ibland blivit administrativa barriärer, för kollektivtrafiken exempelvis. De nya regionerna skulle medföra en viktig decentralisering av makt och inflytande, även om det faktiskt mest talas om att skapa bättre förutsättningar för den resurskrävande, högspecialiserade vården. Kanske är det också sjukvården som har mest bråttom att prova sin nya kostym.
Axel Oxenstiernas statsbygge, manifesterat i 1634 års regeringsform, var ett rikets totalgrepp om makten, synnerligen effektivt ur ett ovanifrånperspektiv. Än i dag är län, landsting och kommuner enheter som alla på något sätt är underställda centralmaktens nåd. Residensstaden Nyköpings roll förändras när länsstyrelsen får mer begränsade befogenheter och landstinget går upp i en större region. Utvecklingsfrågorna blir regionernas både vad gäller makt och innehåll, exempelvis får regionerna både resurser och ansvar för att hantera en del av infrastruktursatsningarna.
Det finns dock skäl att fundera över om detta verkligen kan genomföras så snabbt att de första regionparlamenten väljs 2010. Att det blir rätt är viktigare än att det går fort.

I gårdagens SN kunde ni läsa om ett folkligt uppror mot nya storlän. Det är fullt förståeligt. Vem vill ha nya storlän, underställda staten? Nya regioner däremot kan bli riktigt bra, utifrån en federalistisk synvinkel, med befogenheter, resurser och folkvalt parlament. Regionerna kan inte vara som Billy-bokhyllor, exakt likadana var man än sätter upp dem. Då passar de inte. Utformningen måste göras med stark lokal förankring.
Sörmlands landshövding Bo Könberg har med rätta kritiserat idén om en så kallad bananregion bestående av Sörmland, Västmanland och Uppsala utan Stockholm. Bananregionen är en produkt av idén att regionerna maximalt skulle få ha visst antal invånare. I detta spåras även ett statligt kontrollbehov, vilket man talar mer tyst om. Ingen region skulle få växa sig så stark att den rubbar statens övergripande beslutsmakt. Detta onödiga ovanifrånperspektiv verkar ha lagts åt sidan för tillfället

Långsiktigt starka regioner byggs underifrån, hellre sammanslutning utifrån regionala förutsättningar än gemenskap framtvingad med passare, linjal och statistik. Detta skulle säkert lugna de upprörda känslorna i Halland, som inte vill styckas upp i många små delar. Målet måste vara mer regionalt självbestämmande, inte strukturell enhetlighet till varje pris.
Om hela Mälardalen vill bilda en storregion ska den kunna göra det. Starka regioner är oerhört intressanta globalt sett, mer än stater, när det söks livskraftiga och expanderande etableringsområden. Därför måste Stockholm, Sörmland, Västmanland och Uppland ha fria händer gå samman för att maximera sin attraktionskraft och utvecklingspotential i global konkurrens.

I regionerna ska många lokala (kommunala) intressen samlas och stå starkare tillsammans och dessutom ställas till svars direkt inför väljarna.
En sådan demokratisk kraftkälla är ett recept för framtiden. Det kommer säkerligen också att förändra statens roll på sikt.