Från pekfingerpolitik till minskande utsläpp

Det matnyttiga från klimatkonferensen på Bali verkar bli så svårtuggat och magert som väntat. De positionsförändringar som den amerikanska ledningen har signalerat inför konferensen, pressad av en inrikesopinion och presidentvalrörelser, har inte medfört att USA raskt och smärtfritt står redo att acceptera tvingande utsläppsbegränsningar.
Inpå mållinjen handlade förhandlingarna hur mycket utsläppen av växthusgaser ska minska med till 2020. EU står för sifferkraven och ett antal stater är säkert tacksamma över att just USA står på motsatta sidan och säger nej. Då kan länder som har lika svårt som USA att binda sig till fasta mål, ta rygg och ducka. För det är inte så enkelt som att det är George W Bush mot en klimatmedveten värld. Det finns ett överflöd av pekande fingrar. Alla vill att andra ska göra mer.
Genom att enas som utsläppsminskningar skulle åtminstone en del av den klimatpolitiska nånannanismen minskas. I skrivande stund är inget underskrivet. Men vi får nog räkna med kompromisser, allt för att inkludera USA.
På hemmaplan påminner finansdepartementets expertgrupp om att den svenska miljöpolitiken ingalunda är fulländad. I en debattartikel i DN påpekar Björn Carlén, sekreterare i expertgruppen för miljöstudier, att Sverige genom att byta strategi kan nå större resultat än vad den rådande klimatskattepolitiken förmår.
Resonemanget tål att lyssnas till. Det grundar sig på att de svenska utsläppen står för cirka 0,2 procent av de globala utsläppen av växthusgaser. Det borde medföra, skriver Carlén, att svensk klimatpolitik siktar in sig på sådant som också sänker utsläpp i omvärlden. Därför föreslår man att Sverige ska knyta sig till Kyotoprotokollets handel med utsläppsrätter utan att som idag undanta hushåll, transporter och icke-energiintensiva näringar. Svenska pengar skulle då bidra till att öka konkurrensen om de globala utsläppsrätterna, varje utsläpp skulle bli dyrare och alternativen mer attraktiva. Det är också ett sätt att gå före, påpekar gruppen, i stället för chockhöjda inhemska koldioxidskatter. Denna kursändring sägs kunna frigöra stora resurser för satsningar på forskning och teknikutveckling.
Effekterna hänger delvis på vad som kommer ut av konferensen på Bali och följande förhandlingsrundor. Och allt är inte motgångar. En uppgörelse om hur klimatvänlig teknik ska kunna överföras till u-länder är ett handfast beslut att visa upp.
Fasta, tydliga mål är livsviktiga för klimatpolitiken och alla måste med. Annars finns risken att det urtatar i goda, men kravlösa intentioner. Och detta, kan man tycka, finns ett globalt överskott av redan nu.