Såväl Allianspartierna som Socialdemokraterna vet att stora förändringar av bryggan mellan sjukförsäkring och arbetsmarknad var nödvändiga. För svensk del var de sjukskrivningstal som vi såg i början av 2000-talet förödande.
Människor skrevs ut från arbetsmarknaden trots att de fortfarande hade arbetsförmåga. Det var dessutom ett system med märkliga regionala skillnader. Luddiga regler för sjukskrivning hade helt enkelt bistått med administrativt utrymme att frisera arbetslöshetsstatistiken. Allt som allt var detta ett omfattande slöseri med mänskliga resurser.
Under regeringen Göran Persson sattes det uttalade målet att halvera sjukskrivningarna. Ett bekymmer var att anmärkningsvärt många – inte minst unga – kom att gå från sjukskrivning till sjukpension, inte till rehabilitering och arbetsmarknad.
Den kanske främsta förändringen som Alliansen och regeringen Fredrik Reinfeldt genomförde var att vända på perspektiven;
att få på plats ett regelverk som tydligare
fokuserade på förmågan att arbeta. Den som har möjlighet att i någon mån försörja sig själv, bör inte hindras av samhällets socialförsäkringar att göra detta. Men på en arbetsmarknad där heltid och fullt frisk är normen, är det förstås lättare skrivet än genomfört.
Samtidigt vore det naivt att tro att det med justeringar av regelverket helt går att få bort de enstaka ömmande fall, där människor hamnar i kläm. Men det borde gå att bli av med märkligaste effekterna som skriker av byråkratisk empatibrist.
Redan i valrörelsens slutskede lovade Centerpartiet och Folkpartiet att verka för rundare hörn i sjukförsäkringen. Fallet Annica Holmström, där reglernas skarpa kanter gav de mest absurda effekter, visade upp en individuell tragedi och gav en stenhård politisk käftsmäll för Alliansen. De exempel där människor efter år av sjukskrivning och bollande mellan myndigheter, hade kunnat komma tillbaka till arbete, drunknade i den känslolöshet som ett sådant fall signalerade.
Efter valet har socialminister Göran Hägglund (KD) öppnat för justeringar av regelverket, häromdagen förtydligade socialförsäkringsminister Ulf Kristersson (M) detta löfte. Därmed har samtliga Allianspartier gjort någon form av pudel. Skulden för den tidsbegränsade sjukförsäkringen läggs på finansdepartementet.
Gränsen för hur länge man kunde gå sjukskriven döptes till stupstock av oppositionen. Det var ett makabert ordval, men så är det i valrörelser. Det vi kan se nu är att regeringen medger att gränsdragningen har varit onödigt hård och skapat onödigt lidande.
Den som är sjuk ska inte behöva arbeta. Den som är arbetsför ska inte kunna klassas som sjuk, för att exempelvis dölja arbetslöshet. Däremellan finns dock en vid gråzon som bäst hanteras med tydliga regelverk – kombinerat med ett utrymme för att ta hänsyn till enskilda med särskilda skäl. Dessutom lär det krävas ett större fokus på rehabiliteringsinsatser från psykiatrins sida än tidigare. Utanförskapets negativa följdeffekter får inte underskattas.
Rätt riktad kan den förändringsvilja som regeringen – kanhända i framtida samsyn med Socialdemokraterna – visar upp, göra att det blir färre som trampas på eller fastnar i systemen, samtidigt som fler än idag får chansen att på allvar komma tillbaka till arbetslivet.