Något av det finaste med människor är när vi tappar det. Alltså helt saknar förmåga att göra vettiga bedömningar eller ta in information, för att vi är så lyckliga – inte tappar matcher i VM, eller tappar förståndet på ett ohälsosamt sätt.
Om du inte vet vad jag pratar om så kolla in det helt underbara klippet på sn.se när en Nyköpingsbo firar Sveriges seger mot Schweiz.
Hon skiter fullständigt i vad reportern frågar, hon bara kör.
Ett fascinerande fenomen, där den euforiska glädjen uppenbarligen får oss att helt tappa greppet, är på konserter. Jag var på Eminems konsert i måndags. Den spelningen låg långt från hardcorespelningar där publiken går bananas och börjar hoppdansa sanslöst med och mot varandra.
Men även om det ser städat ut i publiken är det uppenbart att det slår slint av lycka i huvudet på människor och det syns på Instagram.
Det jag syftar på är konsertbilder som vi lägger ut där. Eller ska vi kalla det för ljusgegga.
Jag är precis som alla andra. Fan, vilken mäktig känsla när 57 000 människor sjunger allsång, det här måste jag föreviga, tänker jag och lyfter telefonen. Fast jag jobbat med fotografi i större delen av mitt yrkesliv och vet att det här är helt bortkastat. Det blir inte bra, det blir sällan värt att titta på, och ännu mindre värt för någon annan att ta del av som inte var där.
Ändå gör vi det!
Det som gör det extra intressant är att det finns recensenter, så som Markus Larsson på Aftonbladet som verkligen kan dela med sig av upplevelsen.
Han har tillgång till professionellt tagna bilder och kan dessutom formulera sig mycket bra. Om ljudnivån skrev han "ett PA-system som kan väcka döda", som exempel.
Men jag ser ändå fram emot mer ljusgegga på Instagram - för då vet jag att du är lycklig!