Fredrik Reinfeldts huvudvärk
Det har varit en skandalernas vecka. En övervikt av dessa har skakat ett antal moderata ministrar i den nya regeringen. Det har kostat trovärdighet, inte bara för dem själva utan för såväl regeringen som bilden av de nya moderaterna. Även om misshandelsdomen mot SSU-basen överträffar allt. Allt detta kostar politiken trovärdighet.
Att nya miljöministern Andreas Carlgren (c) justerat sina deklarationsuppgifter med viss fördröjning eller hans företrädare Lena Sommestad (s) tänker återgå till sitt gamla jobb först efter att ha tagit ledigt ett helt år med ministerfallskärm, kan säkert uppröra. Men det är ingalunda brottsligt.
På fredagen rullade det in fler besvärande uppgifter om handelsministerns privata affärer, vilket lägger sten på börda för statsminister Fredrik Reinfeldt. Avgångskraven duggar tätt. Till syvende og sidst är det endast statsministerns beslut och i hans värld är måste detta beslut bygga på en rak och konstruktiv beräkning.
För Fredrik Reinfeldts regering är trovärdigheten avgörande i det långa loppet. Små stormar blåser lätt förbi, men stora stormar kräver alltid sin tribut. När uppgifterna om handelsminister Maria Borelius eller kulturminister Cecilia Stegö Chilòs privatliv blir så pass besvärande att de omöjliggör att dessa två kan vara högeffektiva på sina poster, då är beslutet lätt. Även om problemen gäller tiden före ministeruppdraget. Men överstiger värdet av deras särskilda kompetens mediestormens svallvågor, ja då sitter de kvar. Statsministerns tålamod är dock mikroskopiskt av fredagens uttalanden att döma.
Livet som minister är prestigefyllt, välbetalt och intensivt. Men där finns inget anställningsskydd, ingen rätt till heltid eller några turordningsregler. Så ska det vara. Den minister som inte längre har förtroende hos statsministern är historia.
Så jobbar vi med nyheter