Freefighting med en kramig känsla
Satt och tittade på Eurosport i mellandagarna. Mellan elva och tolv på kvällen pågår det eviga zappandet. De nyinspelade serierna har tagit slut och i väntan på de gamla klassiska filmerna, som sänds mitt i natten, är det knapptryckningar som gäller.
Den nya formen av K1, som just hittat till Europa, kallas freefighting. Ungefär som i brottningens fria stil så är alla medel tillåtna för att få ned motståndaren på mattan.
Men det är enda likheten. Med de nya reglerna, så kallade pride rules, kan man man nämligen slå och sparka på den liggande motståndaren.
Av alla idiotiska sporter tänkte jag, men satt ändå kvar av någon morbid orsak.
Konstigt nog var det inte så farligt. I varje fall inte under de tre matcher jag såg. Första fighten avgjordes under den första tio-minuter-långa ronden. Ryssen, som troligtvis hade brottarkarriär bakom sig, fick ned holländaren på rygg och så låg de där och kramades, som om de var nygifta. Ryssen fick aldrig in några riktiga slag eftersom holländaren blockerade allt och några sparkar var inte att tala om eftersom holländaren låste sina ben runt motståndarens midja.
I andra ronden höll sig holländaren undan från neddragningarna och kramkalaset på golvet hade sugit musten ur ryssen så det dröjde inte länge förrän han slängde in handduken.
De andra matcherna såg ungefär likadana ut. En rond på rygg och så upp och slåss i de andra. Om det fanns någon ork kvar då vill säga. Men just den där första ronden var en helt klart annorlunda erfarenhet. En mix mellan ultimate fighting och en sängstrejk med John Lennon. Make love and not war fler borde satsa på på free fighting.
Så jobbar vi med nyheter