Det finns någon form av logik i att liberaler betonar Israels rätt att existera, medan socialister tenderar att poängtera utsattheten hos det palestinska folket.
Israel är den enda demokratin i Mellanöstern. Hamas är valda av det palestinska folket – men är inte en demokratisk rörelse. Demokratibegreppet gör att liberaler brukar landa på Israels sida i Mellanöstern-konflikten.
Socialister har lättare för att göra en annan bedömning. Staten Israel är en stark krigsmakt som bedriver en brutal politik mot en svårt plågad civilbefolkning. Den som har sitt hjärta åt vänster sympatiserar ofta reflexmässigt med den svaga.
De olika prioriteringarna lär färga debatten om Mellanöstern för en lång tid framöver. Vi måste vara medvetna om skiljelinjerna – och kommer att få leva med att försöka hantera dem. Vad som kan bli riktigt farligt är om våra ställningstaganden i Mellanöstern-konflikten börjar påverka vår syn på vem som får provoceras. Varningslamporna har blinkat röda ganska länge.
Liberaler försvarar Lars Vilks rätt att häckla islam och ropar ”antisemitism” när motsvarande provokationer drabbar judar. Sociallister ifrågasätter karikatyrbilderna av profeten Mohammed och blandar samtidigt ihop kritik mot staten Israel med antisemitiska mytbilder. Aftonbladets uppmärksammande artikel om påstådd israelisk organhandel ligger nära tillhands.
När Mathias Sundin, folkpartistisk politiker i Norrköping, fördömer konstutställningen ”Mus, Mouse, Maus” på Stockholms stadsbibliotek riskerar debatten vara illa ute (Newsmill 19/10). Sundin har självklart rätt i att utställningens jämförelse mellan Israel och Nazityskland är osmaklig. ”Mus, Mouse, Maus” visar att kritik riktad mot Israel ofta får en ton som anspelar på Förintelsen.
Alla sådana provokationer är självdiskvalificerande.
Däremot kan liberaler inte försvara Lars Vilks ena dagen och vilja inskränka yttrandefriheten andra. I liberalismen som ideologi ingår att vara tolerant även mot dem som är mindre toleranta. Att låta personliga åsikter om Mellanöstern-konflikten påverka vem som får provoceras, och vem som inte får provoceras, vore djupt olyckligt.
Förtryck ska alltid kritiseras. Friheten att fritt uttrycka sin konst måste alltid försvaras.
Allt annat är ideologisk inkonsekvens.