Tvärtom. Vi möter dagligen en banal nationalism, i vilken få av oss lägger in något politiskt budskap. I nyhetsflödet talar våra riksdagspolitiker om tillväxten och valet. När Aktuellt är slut avslutas sändningen med vädret.
Alltid i singular. Aldrig i plural.
När idéhistorikern Sverker Sörlin i går var huvudtalare på den gröna, liberala tankesmedjan Fores seminarium ”Banal nationalism – önskvärt, avskyvärt eller nödvändigt ont?” drog han en intressant slutsats. Alla bär och använder nationella markörer – men vi tar bara avstånd ifrån andras.
Här i ligger faran med dels nationalismen som ideologi, dels kritiken mot behovet av nationella markörer.När en inkluderande gemenskap blir exkluderande uppstår dikotomier. Mellan vi och dem. Mellan individen som har tillräckligt med kulturellt, socialt och ekonomiskt kapital för att ta till sig kosmopolitiska värderingar - och individen som vänder sig till nationalismen som en motreaktion på globaliseringen.
Liberala ungdomsförbundets ordförande Adam Cwejman har flera poänger när han menar att framförallt unga vuxna är fullt kapabla att hantera parallella identiteter. Åttio- och nittiotalister identifierar sig fortfarande utifrån sin nationalitet – men lika mycket utifrån till exempel varumärken.
Att vara svensk är att klä sig i Acnejeans. Men Cwejmans märkesbyxor är lika mycket en klassmarkör, som en nationalitetsmarkör. För unga vuxna, utan möjlighet att åka på weekendresa till London och stöta ihop med andra svenskar i Acnebutiken, fyller banala nationella markörer en funktion. Inte minst nyanlända invandrare kan hitta en gemenskap i sitt nya hemland, genom att ta till sig vårt sätt att tala om vädret och valet.
Utmaningen för nationalismen som ideologi är således att undvika att bli reaktionär i en tid när nationalstaten oundvikligen förlorar politiskt inflytande.
I Sverige hade till exempel vårt samhällsklimat mått bra mycket bättre om nationella debattörer fokuserade mer på konstitutionella värden och mindre på kulturarv. Däremot finns inget motsatsförhållande i att vara stolt över sitt ursprung – och att välkomna andra som vill ta del av Sveriges fördelar.
Den som vill hoppa i fontänen med vikingahjälmen på huvudet och flaggan i handen bör vara fri att göra så.