Socialdemokraterna tolererar aldrig avvikare från partilinjen i regeringsställning, där viner partipiskan obönhörligt hårt – och alla lyder, påminner Danielsson. Därför, argumenterar han, vore det rent kontraproduktivt att sänka en Alliansregering som inte är lika auktoritär mot sina ledamöter.
Visst är det så att Danielsson för ett resonemang på sannolik grund. Om inga ledamöter konstrar, så flyter ju regeringsarbetet lättare. Men frågan är vilket som kommer först? Regeringen eller den egna uppfattningen? Makten eller det man sade i valrörelsen? Vad är det som säger att Allianspartierna ska avkräva sina riksdagsledamöter en tvångsexercis snarlik den som präglar det historiskt sett mesta maktpartiet?
Staffan Danielssons vassaste argument är att en regering måste kunna regera – och riksdagsledamöterna har ett ansvar för att så ska kunna ske. Det kan jag hålla med om. Men det finns alltid lägen då man måste ställa frågan: till vilket pris?
Som folkvald ska man inte behöva begå våld på sin övertygelse. De våndor som FRA-kritikerna gick igenom inom Alliansen unnar jag ingen politisk företrädare. Inte heller beundrar jag socialdemokratiska regeringar för dess förmåga att piska in de egna i röstleden.
Det allra smartaste är ju att en regering undviker att gå fram med förslag som går på tvären med de ideologiska ryggmärgsreflexerna.
Annars har det exempelvis förts fram förslag om blocköverskridande samförståndsgrupper i riksdagen för att garantera den personliga integriteten – med ledamöter framför allt från MP, C och FP, men även övriga partier. En gemenskap för den som känner sig ha just den politiska ryggraden. Integritetspolitik är ett ämne där regeringar, röda eller blå, tyvärr inte alls är att lita på.