Tiden för storkommunen Nyköping, då Trosa och Gnesta ingick är en artonårig parentes utan självstyre för båda de mindre kommunerna. Innan delningen 1992 var Nyköpings kommun södra Sveriges till ytan största. Och det var även storleken som var det största argumentet för en delning. Vägen dit var dock lång och strävsam och började redan 1982 med en motion skriven av centerpartisten Gunnar Swedin i Vagnhärad. En aktionsgrupp tillkom i Trosa-Vagnhärad och två år senare även i Gnesta-Daga.
– Storkommunen var tre enheter som aldrig riktigt hörde ihop. Trosa och Gnesta lyckades med delningen genom hårt arbete och för att de vågade kasta sig ut utan att veta hur det skulle gå. Man måste ge aktionsgrupperna cred för att de visar att det går att påverka samhället om man börjar mobilisera på plats, säger Bo Höglander, som var politisk redaktör på SN mellan åren 1987 till 1990, och drev frågan om kommundelningen från ledarsidorna.
SN ägdes då av Centerpartiet och ledarsidorna var centerpartistiska. Att ta ställning för kommundelningen var självklar, enligt Bo Höglander.
– För mig var det en demokratifråga. Det var en fråga om decentralisering att låta de här kommundelarna återta inflytande och makt, säger han.
Tillsammans med Claes Wiklund som tog över rodret som politisk redaktör på SN 1990 har han skrivit boken "Spelet om delningen" som ger bakgrunden till kommundelningen och även tar upp vad som sedan hände med Trosa, Gnesta och Nyköpings kommuner. Kommunpolitik kanske inte har rykte om sig att vara det mest rafflande, men boken är bitvis en thriller, då det fanns både intriger och spänning i spelet om makten. Det beskrivs som en åtta år lång politisk kamp mellan ja-sidan, alla de då borgerliga partierna och nej-sidan, socialdemokraterna.
Claes Wiklund varpå plats när frågan om delningen drogs i Nyköpings kommunfullmäktige 12 december 1989.
– Det var jämnt mellan socialdemokraterna på nej-sidan och borgerligheten, som det hette då på ja-sidan. Det var miljöpartiet som blev tungan på vågen och gjorde att avgörandet fälldes, minns han.
Kommundelningen kom till stånd den 8 november 1990 genom ett regeringsbeslut av den dåvarande socialdemokratiska regeringen, förordat av statsrådet civilministern Bengt K Å Johansson. Det trots att alltså partiet generellt förordade storkommunerna.
– Men det fanns då tre processer som han måste respektera utfallet av. Både folkviljan genom opinionsmätningar och kommunfullmäktige plus en statlig utredning, säger Claes Wiklund.
Men motståndet från socialdemokraterna fanns in i det sista. Nyköpings arbetarekommun var starkt emot, främst av ekonomiska skäl. Kommunutredningen som gjordes av dåvarande Kommunförbundet, nuvarande SKL, visade att Trosa och Nyköping skulle klara sig bra, men att Gnesta skulle behöva höja skatten vid en delning. I " Spelet om delningen" beskrivs hur en hemlig delegation, på initiativ från Gnestas socialdemokratiska förening uppvaktade civilministern dagarna innan beslutet skulle tas, med argument mot kommundelningen.
Stämningen mellan de båda sidorna var emellanåt hätsk och det var även svårt efteråt för en del socialdemokrater att respektera beslutet. En av de medverkande i den hemliga delegationen, tog så illa vid sig av delningen att hon valde att flytta från Gnesta. Claes Wiklund är inflyttad i Gnesta sedan 26 år och bodde alltså i kommunen under tiden innan delningen. Att frågan var en vattendelare som skapade starka känslor märker han fortfarande av.
– Det här är ju en liten ort där man känns igen. Men det finns fortfarande en del politiker från den tiden som inte hälsar på mig.