Utrikesminister Carl Bildt talade först om unionens röst, därefter om Sveriges. Svensk utrikespolitik är inte en solospelande piccoloflöjt. Den är en del av en unionsorkester.
Sveriges rykte i omvärlden är beroende av hur tyskar, fransmän och italienare agerar – men det ger samtidigt svenska utrikespolitiska prioriteringar en möjlighet till en bred och kraftfull uppbackning. Förutsättningarna för Sverige att göra verklig skillnad i omvärlden är bättre än någonsin.
Vi lever i en möjligheternas tid, där omfattande förändringar äger rum i vår omvärld. Från de störtade despoterna i Nordafrika dras paralleller till 1989, när lejonparten av de europeiska kommunistdiktaturerna förpassades till historien. Det är tidpunkter där dörrarna till frihet och demokrati öppnades på vid gavel. Om de är helt jämförbara är för tidigt att säga.
Då fanns en Europeisk union redo att fullt ut stötta utvecklingen i öst. Är EU i dag lika engagerat i demokratiutvecklingen i söder? Ja, svarar regeringen. Det förpliktigar.
De omfattande gatuprotesterna i Tunisien och Egypten som utgjorde det synliga upproret. Utan dem hade regimerna aldrig fallit. Det mer osynliga ägde rum via internet, som möjliggjorde samordning och nyhetsförmedling bortom censuren. I denna kamp har Sverige, enligt Carl Bildt, ”diskret” har hjälpt till att bryta diktatorernas försök att blockera internettillgången i de nordafrikanska staterna.
Utrikesministerns markeringar om nätfrihet som en bärande del av den globala demokratiutvecklingen är välkomna. Däremot kan man fundera över de noga formulerade brasklapparna om behovet av ett ”skydd mot illegala flöden”.
Att ha ett försvar i cyberkriget mellan stater och andra aktörer, mot industrispionage och digitala attacker mot samhälleliga funktioner, är självklart. Samtidigt gäller det att minnas att i de aktuella diktaturerna var det just kraven på demokrati och frihet från förtryck som betraktades som illegala flöden. Nätfriheten måste vårdas lika ömt som människors rätt att demonstrera på torget.