Frivilliga kontrakt gör plikten till historia

Det kan sägas mycket om den allmänna värnplikten. Det mest talande är att den inte allmän längre. Plikten har gällt för en stadigt minskande minoritet, medan en ökande majoritet fått ett tack men nej tack-besked från försvarsmakten.
I dag bedömer försvaret att det behövs en utbildning för cirka 4 500 personer (män och kvinnor) per år för att täcka behovet av nyrekrytering till insatsförsvarets olika uppgifter, främst utlandsuppdrag.
Centerpartisten Anders Svärd, med lång erfarenhet av försvarsfrågor, ska nu leda en utredning som ska föreslå hur lagen om totalförsvarsplikt bör justeras för att stärka frivilligheten och tona ned plikten. Den gamla värnplikten går i ide och väcks bara i händelse av krig. Därmed kommer lagen att ändras så att ingen i fredstid kan dömas för vapenvägran. Det är en rimlig och god utveckling.
Frågan är om värnplikten för unga män bör ersättas av utökad samhällsplikt (för unga män och kvinnor) i någon form?
Försvarsberedningens analys av den nutida hotbilden bygger på en kombination av civila och militära hot eller risker. Regeringen borde därför ta tillfället i akt att stärka rollerna för försvarets frivilligorganisationer som hemvärnet eller Lottakåren. Dessa står för värdefull personal och kompetens även i tider då det civila samhällets katastrofhantering sätts på hårda prov. Minns stormen Gudrun.
Försvarsmakten vill i fortsättningen kunna kontraktsanställa soldater, efter grundutbildningen, på mellan tre och fem år. Dessa ska vara i tjänst eller möjliga att kalla in på mycket kort varsel. Försvarsminister Sten Tolgfors tycker att det är ett bra förslag.
För bara en handfull år sedan hade det varit en het politisk potatis. Värnplikten har ju setts som det medborgarförankrade alternativet till kontrakts- och yrkesmilitär. Men argumenten var onekligen starkare på det kalla krigets tid. Risken att det nutida svenska försvaret med kontraktsanställd personal blir till en stat i staten kan inte beskrivas som överhängande.
Försvarsdebatten har även efter maktskiftet främst fokuserat på åtstramningar och besparingar. Det kan inte vara den allenarådande diskussionen.
När det kommer till att rekrytera framtidens försvarspersonal krävs en försvarsdebatt som tar utgångspunkt i varje enskild svensk soldat. När de svenska insatsstyrkorna sätts in måste de ha tillgång till bästa möjliga materiel och personlig skyddsutrustning som försvarsmakten kan uppbåda. För regeringen, försvarsministern och ÖB är detta en plikt att uppfylla även i fredstid.