Att spela så sakta som möjligt är ännu svårare, och det är det inte lika många som testar. Inte lika coolt, men när det fungerar så kan det vara magiskt. Elin Ruth och hennes band är förbannat bra på den konsten. När de spelar Volcano från senaste skivan Here comes the storm står tiden nästan bokstavligt still. Man väntar och väntar på nästa taktslag som inte verkat komma, jo där kom det visst, precis på rätt ställe för att luften ska flyttas ett uns. Inte mycket, men fullt tillräckligt.
Redan i första låten I don´t need no religion är jag fullständigt knockad av Elin Ruth. En blytung dänga som av en händelse även den håller ett lågt tempo.
Så här kan jag hålla på att rabbla referenser och gå igenom låt för låt, för det var något utöver det vanliga som utspelade sig på Skottvång i lördags. Men det är mer intressant att nämna hur det blev så bra.
Elin Ruth är kanske inte känd för de breda massorna, än. Men hon har ändå en rockstjärneaura runt sig som man är ovan att se. Hon är lite som hämtad från en 50-talsfilm. Lång, sval och lite farlig. Men när hon tar tag i mikrofonen är det bara att kapitulera. Närvaron är total och det smittar. Hon har Skottvång i ett järngrepp.
En annan bidragande orsak till att det blir så bra är folket hon omger sig med. Det är ett band som förstår hur repertoaren ska behandlas på bästa sätt. De är rävar med rötter i blues-och soulelitserien som inte räds för att göra det lilla extra. Gitarrisen Anders Lewén färgar och skitar till suondet så mycket det bara går, och när han vid några få tillfällen får chansen att briljera tar han den, med råge. Just soloinsatserna är inte så många. Det är låtarnas kväll mer än individualisternas, och det är bra, för Elin Ruth har verkligen starka sådana. Harmonier som inte följer den självklara mallen, utan har en förmåga att överraska, men ändå bottna i en gammal tradition.
Det är en märklig mix av soul, gospel och pop, som kanske inte har någon riktig förankring hos den svenska publiken, förrän precis nu förhoppningsvis.
Valet att spela ett set istället för två, som är brukligt, gör att det blir en helhet. Det är en konsert med en tanke från början till slut.
Lite mer skärpa i mellansnacket så kommer garanterat fler falla lika pladask som jag gjorde av Elin Ruths, oavsett tempo.