Gamla modeller varar inte för evigt

Endast ett parti utmanar på allvar med tankar om en ny modell, Centerpartiet.
Den svenska modellen kan, likt neutraliteten, sägas ha tjänat oss väl. Åtminstone under den tid som det faktiskt var arbetsmarknadens parter som tog ansvar och kom överens i svåra frågor. På senare år har det varit så att om arbetsmarknadens parter inte kom överens så sprang LO till S-regeringen och krävde lagstiftning. Så var det med den dynamiken.
I en tid när alla förfasas stigande ungdomsarbetslöshet, ett återkommande bekymmer trots olikfärgade regeringar vid rodret, så är det bara Centern som vågar lyfta blicken mot arbetsmarknadslagstiftningen och fråga sig: Om modellen slår ut unga på bred front, borde man inte söka en ny lösning då?
Det är ingen hemlighet att Centern sneglar på Danmark, där hög a-kasseersättning kompenseras av svagare LAS. Det som uppenbarligen fungerar i Danmark, brukar i Sverige beskrivas som näraliggande jordens undergång av Moderater och Socialdemokrater.
Tillsammans kramar de den svenska modellen till en våt fläck. Av detta kan vi konstatera att försvaret för den gamla modellen mer handlar om beröringsskräck inför alternativen, inte omsorg om de unga som börjar sitt yrkesliv utanför arbetslivet eller de något äldre som blir kvar på en arbetsplats där de vantrivs eftersom oron inför ett jobbyte och att vara sist i LAS-kön är större än vantrivseln. Det är ekorrhjul med ett val: att fortsätta springa.
Visst kan det låta lättsinnigt att säga att det ”bara är att byta jobb”. I Sverige är det inte ”bara”. Det är det som är poängen och problematiken. I ett samhälle där det till och med kan ta emot att fundera på ett nytt jobb i mullrande högkonjunktur anar vi problemen med att köra vidare med en utgående modell och allt svagare reservdelar.
Men det är egentligen inte så komplicerat att identifiera problemet. Arbetsgivaren måste få större utrymme att göra undantag från turordningslistan. I Sverige måste det bli lättare att byta jobb. Det måste bli mindre traumatiskt att vara sist in på en arbetsplats. Det måste vara värt något att göra ett hejdundrande bra jobb med ett arbete man älskar – även om man är 25 och nyanställd. Allt detta hänger ihop.
Alla partier förfasas över unga utan fotfäste på arbetsmarknaden. Men det är bara Centerpartiet som vågar lyfta den svåra frågan, den som visar på svagheten i den gamla modellen.