Gamla psalmer är starka saker

Alfred Friman värnar om arvet från den första svenska psalmboken, den som bidrog till att svenskarna var det första folk i Europa som lärde sig läsa och skriva. Nu har han tagit initiativ till en skiva med originalpsalmer från 1695.
Den blomstertid nu kommer. Upp min tunga att lovsjunga. I himmelen, i himmelen.
Så låter det fortfarande någonstans i djupet av den svenska folksjälen. För många i de äldre generationerna är psalmerna det första man lär sig och det sista man glömmer.
Nu finns det en ny skiva med femton av psalmerna från 1695 års psalmbok. Texterna sjungs i original, utan språkbearbetning.
Det är starka saker. Jag tror, hoppas och anser att det kommer att väcka kulturhistoriskt intresse, säger Alfred Friman.
År 2000 invigde han tillsammans med sin fru en psalmpark, De sjungande stenarna, på sin gård Wreta i Svärta. Den består av tolv stora stenblock med populära psalmer och väckelsesånger inhuggna.

Det var efter det som Alfred Friman läste i Göran Häggs svenska litteraturhistoria om den första svenska psalmboken, tryckt första gången 1695 och ofta den enda bok som fanns i ett svenskt hem. Då fick de tolv stenblocken sällskap av en portal där 15 av psalmerna ur 1695 års psalmbok finns inhuggna
Nu har det också blivit en skiva med titeln Så lät psalmerna förr, ett slags uppföljare till den inspelning som gjorts utifrån de sjungande stenarna.
Men det här är viktigare, även om det inte är lika lättillgängligt, säger Alfred Friman.
Han är, i likhet med Göran Hägg, både förvånad och upprörd över hur senare tiders psalmbokskommitéer har farit fram med de gamla texterna. Omoderna ord och former har tagits bort. Verser har försvunnit eller lagts till. Ibland kan fem eller sex personer stå som upphovsmän till en psalm.

Den som jämför till exempel den nuvarande versionen av Den blomstertid nu kommer med originalet finner stora skillnader.
Vem skulle drömma om att ändra i Bellmans texter? frågar sig Alfred Friman, och tillägger att de gamla psalmerna i många fall är det som har påverkat den svenska språk- och kulturutvecklingen.
Då ska man väl inte ändra på dem?
Nej, hellre än att följa med tiden vill han då ta ett steg tillbaka och markera hur viktigt arvet från de gamla psalmerna är.
På skivan Så lät psalmerna förr medverkar organisten Gösta Larsson från Nyköping och fyra sångare. Psalmerna spelades in i Husaby kyrka. Också det är ett sätt att markera arvet. Äldre kan det nämligen inte bli: Husaby, som är känt för att Olof Skötkonung döptes där år 1000, var också Sveriges första biskopssäte.