Partistyrelsen hade föreslagit stegvisa kliv mot en exakt hälften-hälften-fördelning. Det behöver inte ses som kvotering, därför kallas det också individualisering, eftersom varje förälder får exakt lika mycket. Men stämman gav förslaget tummen ned.
Riksdagsledamoten Annika Qarlsson, som propagerade för exakt hälften till den ena föräldern och exakt hälften till den andra, tolkade beslutet som att alla kvoteringsinslag skulle bort. Även de två månader som i dag är knutna direkt till den enskilda föräldern (Ekot 24/9).
Föräldraförsäkringen illustrerar en dragkamp mellan två intressen, självbestämmande och jämställdhet. Vårdnadshavarnas möjlighet att utifrån egna förutsättningar dela upp dagarna mellan sig, ställs mot en önskan om att dessa dagar ska delas exakt lika.
En sådan hälften/hälften-delning skulle göra jämställdheten till segrare, på beskostnad av individuell flexibilitet. En helt fri fördelning skulle tyvärr inte gynna jämställdheten i samhället. Se det så här: om föräldraledighet vore löneutvecklande skulle många kvinnor vara betydligt bättre avlönade än de är i dag.
Du behöver inte fråga särskilt många i din närhet innan du hittar någon som berättar en pappaledighet som mötts med negativa reaktioner från arbetskamrater eller arbetsgivare. Ibland är machotänkandet inte lätt att skilja från dumdrygheten. Samtidigt verkar det vara allt färre män som stolt talar om att de aldrig har funderat på att vara föräldralediga. Insikten sprider sig, vilket ökar hoppet för frivilligheten som jämställdhetsverktyg.
De flesta partier har hittills sökt lösningen i kompromissen – en del fri att fördela, en del till varje förälder. Det är svårt att se att Centerpartiet till slut skulle hamna någon annanstans. Nog är det ideologiskt orent, men påfallande ofta praktiskt nog.