Gardells långa bön för aidsoffren

Om man som jag har tv-serien i färskt minne, och tycker mycket om den, är det omöjligt att inte se karaktärerna framför sig när man läser trilogins andra del, med undertiteln ”Sjukdomen”. Konstigt nog stör det inte. Berättelsen om när aids kom till Sverige, skildrad genom en grupp manliga homosexuella i Stockholm, är lika plågsamt vacker oavsett medium. ”Sjukdomen” är en 292 sidor lång bön, en meditation över tragedin som drabbade dessa oskyldiga män, vissa av dem knappt mer än pojkar.
I berättelsens centrum står Rasmus och Benjamin. Rasmus från det lilla samhället Koppom, skit-Koppom, där grabbar ska vara som grabbar alltid varit, annars jävlar. Hans föräldrar Sara och Harald är två typiska Gardell-figurer och döljer sin oro och omsorg bakom stelt umgänge och förhållningsregler.
Även Benjamin är sina föräldrars ögonsten. Medlem i Jehovas vittnen, likt övriga familjen, och en av församlingens duktigaste ungdomar. Men så länge han kan minnas har Benjamin vetat att han är annorlunda. En julaftonsnatt hemma hos vännen Paul träffar han Rasmus. De blir ett par och Benjamin väljer kärleken framför kyrkan. När föräldrarna besöker sonen, med en jordgubbstårta som äts under tystnad, inser Benjamin att det är sin egen begravning han bevistar. Efter den dagen bryter föräldrarna all kontakt.
Rasmus och Benjamin ingår i en liten grupp vänner där Paul styr med kvicka one-liners och hans jättelika lägenhet är samlingspunkt. Där finns den tystlåtna Reine, Seppo och hans pojkvän Lars-Åke och den lovande skådespelaren Bengt.
En efter en går under i sjukdomen. Likt en listig demon tar sig viruset in i kroppen och bryter ner dess motståndskraft. Fläckar ner och besudlar det som en gång var ljust och vackert. Att den ska ta Rasmus fick vi veta redan i första romanens inledning. Rädslan letar sig in mellan vännerna, ökar misstänksamheten och tvivlet. Varför vi? Och varför nu när vi har kämpat så hårt för vår frihet?
Särskilt gripande är Reines öde. Efter uppväxten med mamman, som var hans ljus och trygga punkt ända tills hon träffade en ny man på en kall tråkig ö i bohusländska skärgården, ska hans resa bort sluta i oerhörda smärtor på en låst infektionsklinik Ensamheten följer Reine ända till sista andetaget.
I min recension av trilogins första del, ”Kärleken”, skrev jag att Gardell är alltför dramatisk. Att han drar teman och tankespår ett varv för mycket.
Så tycker jag inte längre. De många omtagningarna, både vad gäller formuleringar och scener, bidrar till den senaste romanens meditativa drag. Sådan är bönen, sökandet efter sanning och nåd, sådan är förhoppningen att kunna förstå det oerhörda. Vad hände? Vem, varför, hur? Och var är Gud och kärleken i allt detta?
Tre decennier efter att det första fallet av aids upptäcktes i Sverige avslutar Jonas Gardell i höst sitt romanbygge med den avslutande delen ”Döden”. En berättelse hjälper inte de döda, ord tvättar inga sår, men är ändå trösterik. En upprättelse för en grupp som liknades vid pestsmittade och mördare. De drabbade blir nu på något sätt, kanske ologiskt egentligen men ändå, sedda som dem de var...