Syrien är en av de cirka 20 stater i världen som har eller anses ha tillgång till kemiska stridsmedel. Rapporterna om att regimen häromdagen skulle ha använt stridsgas i attackerna mot förorter till huvudstaden Damaskus är därför inte lätta att avfärda. En regim som pressas av rebeller kan lätt bli desperat. Diktaturer brukar ha föga medlidande med sin civilbefolkning.
Händelseutvecklingen påverkar inte bara Syrien och dess civilbefolkning. Agerandet sänder också signaler till diktaturer runt om i världen om var gränserna går. FN:s säkerhetsråd borde därför reagera snabbt och resolut. I stället är det lamslaget av Rysslands och Kinas ovilja. Som den syriska regimens vänner bromsar de för fullt. FN:s svagheter kunde inte illustreras på ett tydligare sätt.
Det är inte bekräftat av oberoende källor att stridsgas har använts eller vilka som i så fall har gjort det. Skulle det vara så att rapporterna om gasanfallen inte stämmer, eller om det är andra än regimen som utfört dåden, då borde det också fastställas. FN har inspektörer på plats i Syrien, men de får inte agera förrän säkerhetsrådet säger ja.
Försök att förbjuda kemiska stridsmedel gjordes redan i slutet av 1800-talet. Ändå användes stridsgas i första världskrigets skyttegravar – med horribla effekter som följd. 1926 kom Genéveprotokollet som förbjuder användning av kemiska stridsmedel, men däremot inte tillverkning eller lagring. Först 1997 trädde konventionen mot kemiska vapen ikraft. Den förbjuder utveckling, produktion, innehav och användning av kemiska stridsmedel. Stater som hade sådana vapen skulle ha förstört dessa senast 2007. Så enkelt har det inte visat sig vara.
Rapporter om användning av kemiska stridsmedel ska likväl vara en av de främsta anledningarna för en global organisation som FN att reagera. Tillsammans med biologiska stridsmedel är detta ett vapen för massdödande, som säkerhetsrådet borde vara enigt om att sätta stopp för. Ingen vinner på att stridsgasen blir till ett etablerat sätt för regimer att till varje pris behålla makten eller för rebeller att erövra den.
Tyvärr har FN ingen särskild uppgift att garantera vare sig folkvilja eller demokrati, men precis som i fallet Libyen har det en moralisk skyldighet att agera när regimer massakrerar sina egna medborgare. Säkerhetsrådets oförmåga att agera för att skyndsamt följa upp rapporterna om stridsgas, visar återigen att FN som organisation har lättare att skydda stater än människor.