Gästabudet imponerar

Själv var jag inget ljus under högstadiets historielektioner, snarare tvärtom. Och trots att jag hela livet levt i Nyköpings närhet har jag lyckats missa gästabudet. Så man kan säga att det var med helt oskuldsfulla ögon jag äntrade borggården. Kul då att det gick riktigt bra att hänga med.
Ett tips är dock att införskaffa ett programblad. Där får man små förklaringar när det så behövs. Många stavfel till trots blir upplevelsen större med programmet.
Spelet börjar redan en halvtimme innan föreställningen, utanför huset. Hästar kommer, barnkörer sjunger, lösaktiga damer bjuder ut sig och tjuven blir hängd.
Det sätter publiken i stämning och kommer nog bli bättre ju mer ensemblen vågar ta ut svängarna.
I korthet är storyn att Birger, som tidigare blivit taskigt behandlad av sina bröder Erik och Valdemar, är storsint och bjuder dem på julfest. De kommer, festar och så slänger Birgers fru dem i en fängelsehåla. Hon övertygar sin man om att det är en strålande idé. Sen får en soldat i uppdrag att ta död på dem, låser, och slänger nyckeln i ån.
Svensk historieskrivning består nästan uteslutande av män. Män som styrt, krigat och uppfunnit. Därför är det spännande att Nyköpings gästabud låter Drottning Märta ta så stor plats och bli den riktiga huvudpersonen.
Hon spelas av Mia Bergström som porträtterar henne förtjänstfullt. Mycket bra sång och sting i replikerna.
De tre bröderna spelas av Robin Stegmar, Pär Malmström och Alexander Lycke. Det är bara att njuta när de är på scenen. De står för sång och skådespeleri av väldigt hög klass. Numren när Birger och Erik ser tillbaka på sin barndom är några av höjdpunkterna. Överlag så levererar de professionella aktörerna precis det de ska och ibland mer.
Det är också ett av föreställningens problem. Glappet mellan proffsen och amatörerna blir vid flera tillfällen väldigt tydliga. Flera replikskiften känns inte naturliga och det blir konstigt. Överspel förekommer också, men det fungerar ändå bättre för det blir ibland komiskt.
Då är det väldigt kul att stifta bekantskap med Jerk Ohlson Westin som spelar Magnus Birgersson. Han känns helt naturlig i allt han gör, både före och under föreställningen. Mycket trovärdigt går han döden tillmötes. Otroligt kyligt hanterade han också det mickstrul som inträffade.
Naturligtvis är det mycket musik i föreställningen. Originalmusik dessutom. Mestadels är det bra och behövs för att föra handlingen framåt och få upp tempot. Ibland blir det dock för mycket musikal av Gästabudet. Vissa scener känns onödiga och meningslösa och inkastade mest för att det finns duktiga sångare i ensemblen som inte fått så mycket scentid. Där skulle man vinna på mer dialog i stället.
Riktigt bra fungerar musiken i själva huvudnumret, Gästabudet. Scenen börjar som da Vincis tavla Den sista måltiden. Och sen brakar det lös.
Alla på scenen sjunger, koreografi som sitter fint och tre bröder som rappar. Det är en scen man blir lycklig av och föreställningens riktiga showstopper.
Man måste beundra Teater Sörmlands enorma satsning på Nyköpings gästabud. Att få ihop denna jätteproduktion kan inte vara det lättaste. Visst haltar det emellanåt och tekniken strular. Men sånt brukar sätta sig bara premiären är över. Och att döma av publikens reaktioner så blir det en fin sommar på Nyköpings hus.
2011 års upplaga av Nyköpings gästabud får klart godkänt.