En viktig faktor i en fungerande arbetslinje är att ta tillvara arbetsförmåga, även den kraftigt begränsade. Försäkringskassan räknar i sin framtidsprognos med att antalet med sjuk- och aktivitetsersättning kommer att minska de närmaste åren. Samtidigt beräknas antalet unga med just aktivitetsersättning att öka, om än marginellt. Det är en trend som har hållit i sig en längre tid. Alltför ofta leder detta till ett passivt bidragsberoende.
I radions Ekot (2/11) säger socialförsäkringsutredaren Irene Wennemo att den bärande förklaringen finns i skolan. Framför allt att unga, ofta med adhd-diagnos, placeras i särskolan utan ha där att göra. Ungdomar som har svårt att klara studierna och inte ett uttalat behov av just särskola, måste förstås få studiehjälp på annat sätt. Särskoleplaceringen blir en dyrbar byråkratisk undanmanöver, även om det må vara väl uppgivet att dra ett likhetstecken mellan särskola och permanent utanförskap.
Knappt hälften av de unga som får aktivitetsstöd beräknas aldrig kunna ta ett jobb i traditionell bemärkelse. Resten har en chans. Regeringen har i höstbudgeten valt att skattemässigt gynna den som har aktivitetsersättning och vill försöka arbeta i någon form. Det är att fullfölja arbetslinjen.
På en arbetsmarknad där de okvalificerade jobben blir färre och kompetenskraven samtidigt höjs, får de som har en begränsad arbetsförmåga det extra svårt. Lönesubventioner och andra bidrag kan förstås underlätta, men det tål att påminna om politikens bredare ansvar. En skatte- eller jobbpolitik som ökar kostnader, slår ut eller försvårar för branscher med många så kallade okvalificerade jobb, blir helt kontraproduktiv – inte minst när den dessutom minimerar möjligheterna för unga med begränsad arbetsförmåga att få den där första eller andra chansen i vuxenlivet.