Gemensamt hav, våra stränder

I Baltikum är perspektivet motsatt. Ester, letter och litauer vänder blicken åt väst. I de baltiska länderna symboliserade Östersjöns stålgrå vatten inte början på en järnridå. Vid horisonten såg de förtrycka ett slut på förtrycket.
Termen Östersjön visar att våra mentala gränser lever kvar. Trots det har Östersjöns möjligheter åter tagit plats i den politiska agendan. Snart 20 år efter Sovjetunionens fall har Östersjöregionen gått i från utopisk vision till verklighet.
Utvecklingen hade inte varit möjlig utan EU. När Folkpartiets tredjenamn inför EU-valet, Cecilia Wikström, i går besökte Nyköping tog hon därför med sig diskussionen om Östersjöns utmaningar och möjligheter.
Wikström lyfte särskilt fram hur miljön i Östersjöregionen kan förbättras. I Folkpartiets rapport "Rädda Östersjön" nämns förslag som mer infrastruktursatsningar, mindre jordbrukssubventioner och ändrade fiskekvoter.
Vill man vara elak går det att påpeka att FP till stor del saknar en miljöpolitisk piltava. Men i rapporten spänner man bågen och gör det bra. "Vi behöver en grön politik för en blåare Östersjö", konstaterar Wikström.

Några lösningar kan ändå ifrågasättas. Folkpartiet vill se en Östersjö-ringled, finansierad med hjälp av slopade jordbrukssubventioner. Ringleden i sig träffar mitt i prick. Det baltiska järnvägsnätet är fortfarande anpassat efter Moskva. Men köper fattiga estniska, lettiska och litauiska bönder resonemanget om jordbrukssubventionerna?
Man kan även undra hur FP tänker sig att de individuella fiskekvoterna ska administreras. EU behöver mindre, och inte mer, byråkrati. Cecilia Wikström har rätt i att fiskepolitiken inte är rimlig när stora trålare fiskar slut på kvoterna. Individuella fiskekvoter låter dock som en byråkratisk mardröm.
Sammantaget är det ändå positivt att Folkpartiet nu verkar vilja kombinera sitt engagemang för EU, med en vilja att förbättra havsmiljön i Östersjön. Navigare necesse est.