Folket ska gratuleras. Fredrik Pettersson är en skicklig debattör och skribent. Pettersson har alla förutsättningar att lyfta tidningens ganska sövande ledarsida och bli en vass S-röst i lokaldebatten. Det finns såklart ett ironiskt drag i att Fredrik Pettersson nu blir en del av ”det sörmländska mediemonopolet”, som han ägnat senaste halvåret åt att bekämpa, men sådana petitesser behöver inte nämnas i sammanhanget. Pettersson är välkommen till företaget och framstod tidigt som lite för begåvad för landstingspolitiken.
Tiotusenkronorsfrågan är i stället vad hans efterträdare Greger Tidlund bidrar med för nya friska idéer. Inget ont om Tidlund som person; han är en kompetent politiker med ideologisk kompass. Däremot symboliserar Tidlund vad som är hela landstingspolitikens stora problem. Landstinget blir en politisk räddningsplanka efter förlorade kommunalrådsposter och misslyckade riksdagskandidaturer. Vården får nöja sig med reservlagsspelarna.
På riksnivå talar Socialdemokraterna gärna om ”nystart”. Rörelsen ska bredda rekryteringen av förtroendevalda och hitta nya politiker i nya miljöer.
Sosseadeln lyssnar med ett annat öra. I lokal- och landstingspolitiken spelas den bekanta visan; barn till kommunalråd växer upp och blir kommunalråd, avdankade riksdagsledamöter får ännu några år med feta lönekuvert – i församlingar som i alla fall inte kan lida mer skada. Misslyckas du här, lyckas du kanske där.
Få arbetsgivare är lika generösa som gamla SAP. Inte ens Folket.