Glad konst om stora frågor
Jag kanske vill ställa en fråga som är rätt jobbig egentligen, men jag kan inte göra det på något annat sätt.
Ibland känns det som om det finns en mening med saker och ting. Lena Engstrand upplevde det så när hon flyttade till Nyköping med sin familj i maj i år. Allting löste sig för familjen med bostad, dagisplats, jobb och ateljéplats. Perioden då Lena arbetade i ett inplastat rum i lägenheten är över. Nu har hon egen ateljé på Bryggeriet i Nyköping och är granne med många andra av stadens konstnärer.
I höst, när hon kommit i ordning, ska hon börja undervisa i konst på Nyköpings folkhögskola, och så ska hon jobba med en utsmyckning som Folktandvården i Stenkulla har beställt till sitt barnväntrum.
Barn brukar tycka om det jag gör, konstaterar Lena Engstrand.
Kanske är det bara helt naturligt. Hennes konst, vare sig det är installationer, målningar eller video, är ofta enkel och lättillgänglig, och så ser den rolig ut, med staka färger och inbjudande material.
Ta det allra senaste projektet till exempel, Du ska slipas, som just nu ställs ut i Södertälje konsthall i videoform. Färgglada tygdockor virvlar runt i ett slags tumlare. Det handlar om hur livet, och då särskilt de närmaste relationerna, formar oss.
Man lever så tätt, man slipas verkligen mot varann. Man måste släppa vissa saker och förändras, förklarar Lena Engstrand.
Redan när hon gick på konsthögskolan i Umeå tilltalades hon av estetiker som är tydliga och enkla: serier, till exempel, eller kitsch.
Jag har väl många gånger önskat att jag var lite mörkare och hemligare, säger hon, halvt på skämt, och fortsätter:
Men jag har de här förutsättningarna. Det blir så här, det är inget jag har tänkt ut.
Att en konstnärs speciella fingeravtryck finns på allt han eller hon gör blev Lena Engstrand påmind om när hon tog ett år ledigt för att gå en folkhögskoleutbildning i träslöjd. Hon fick göra skåp och andra traditionella slöjdsaker, men det syntes fortfarande att det var hennes grejer.
Samtidigt vittnar de återkommande dragen om att hon har hittat fram till sig själv och till det hon vill göra.
Alla hennes projekt handlar på något sätt om existens, om hur den lilla människan klarar sig i livet. Lena Engstrand kommer ofta in på livsåskådning och tro. Figuren Coach, till exempel, är ett slags andlig superhjälte som har mentala superkrafter istället för fysiska. Och St Happy är ikonliknande målningar, ditt eget skyddshelgon, som utlovar både glansigare hår och ett bättre liv.
Ironiskt, förstås, men inte bara.
Helst vill Lena förmedla glädje.
Det låter lite präktigt, men det är så. Om jag hade ägnat mig åt skådespeleri skulle jag vara mera lagd åt komedi.
Att betrakta något som är roligt som mindre seriöst är en grov missuppfattning, tycker hon.
Bara för att jag har det här uttrycket betyder inte det att jag inte tänker.
Maria Reinholdsson
Så jobbar vi med nyheter