Glädjetårar och guldfest på Kamomillgången
Jag visste inte om jag skulle sminka mig i morse. Det var tur att jag inte gjorde det. Tårarna rinner nedför storasyster Malin Björnbergs kind strax efter att Henrik Nilsson och Markus Oscarsson tagit guld på K2 1 000 meter.
Det var kallsvettiga händer. En krampaktig tystnad. Några nervösa kommentarer.
Jag tror på dom, men så mycket kan hända. Det har man ju sett under OS-sändningarna. En paddel kan ju gå sönder, säger Malin.
Henriks föräldrar, Hans och Maud, fanns på plats i Aten, liksom farbror Åke. På hemmaplan höll storasyster Malin med familj maken Kari, Philip sex år och Tove sex månader tummarna.
Helst skulle Malin velat sitta på läktaren i Grekland så att jag kunnat krama om honom efteråt men sexåringens första vecka i skolan fick gå före.
Jag var med i Atlanta, under Henriks första OS.
Kaffe och en vetebrödskrans finns som uppladdning framför TV-soffan, men Malin är för nervös för att ta för sig.
Som gammal kanotist vet hon vilket slit som ligger bakom duons framgång.
Jag gav upp efter första året i gymnasiet. Jag visste då att jag inte kunde bli bättre, säger hon.
Att hon är tävlingsmänniska precis som Henrik sticker hon inte under stolen med.
Men han är nog värre.
Startskottet närmar sig och samtalen dör ut.
Usch vad det här är nervöst, säger Malin.
Australiensarna startar starkt och efter 250 meter kommenterar kanalens utsände att svenskarna tappar.
Nehej du, de har inte alls tappat, säger Malin indignerat.
Jag tror att de kommer nu, lugnar Kari.
Vid 500 meter är svenskarna i ledning. Dock bara med ett par decimeter.
Jag är hundra på att de klarar sig nu, säger Malin och låter i varje fall ganska säker.
Med 250 meter kvar leder den svenska båten med en sekund. Norrmännen sätter in sin spurt, och det känns som om soffan ska lyfta av alla viljeansträngningar.
Jaaaaaa! Äntligen.
Där fick Albert Svanberg. Han trodde bara att det skulle bli brons.
Kanoten har tagit upp Henriks hela fritid de sista åren.
Man får verkligen planera om man ska kunna träffas, medger Malin.
När brorsan och Markus kliver upp överst på pallen blir ögonen tårblanka igen.
Jag undrar hur det känns? Det måste vara maffigt.
Att det kunde ha gått åt skogen, erkänner Malin nu, var något de funderat på.
Ja, vi hade diskuterat vad vi skulle säga till er om det inte blev någon medalj, säger hon.
Vad det var för ord får vi aldrig reda på, men det kvittar lika en dag som den här.
Nu planeras det istället för guldfest på Arnö.
Så jobbar vi med nyheter