Och inte vilka som helst. Deras utbildningar och stipendier och priser skulle redan bli en LÅNG uppräkning. Speltekniskt var det också på yppersta nivå i går eftermiddag i Trosalundskyrkan inför en lite större publik än vanligt. Men så har också David Huang sina rötter i Trosa, vilket bör ha lockat några extra.
Lite oväntat kanske hade de svängt om ordningen och började inte med Schubert utan med Brahms och trio nr 2 från början av 1880-talet. Hmm, inte så dumt kanske, för visserligen är det mycket C-dur och sångbara melodier i denna musik och därmed ljus. Men samtidigt är Brahms ingen skämtare, och åtminstone för mig är långfredag en allvarlig dag som passar ihop med allvarligt komponerande och aldrig en banal takt, som Sten Broman lär ha sagt.
I förstasatsen hörde vi också en härlig lektion i stämföring och samspel och den slutade med med verklig élan, alltså fart, flykt, hänförelse!
Sedan kom mer allvarlig tyngd i a-moll och tema och variationer som hela tiden hölls rörliga. Med finalen var vi tillbaka i C-dur och faktiskt det Brahms ovanligt nog vill ha Allegro giocoso, alltså skämtsamt.
MEN vågar man erkänna att den gick lite förlorad, eftersom tredjesatsen dessförinnan blev så fenomenalt spelad, ett tredelat scherzo där ytterdelarna blixtrande snabbt studsade fram, lätt som vore det Mendelssohn och älvalekande snabba fötter i en midsommarnattsdröm. Efter det här måste jag nog revidera min idé om Brahms som tidigt gammal och allvarlig.
En invändning här var att den lilla salen inte riktigt rymde en tolkning med volym för stora konsertsalar.
Ibland kunde trions kraft verka för stor även i Schubert efter paus. Men i B-durtrion som är femtio år äldre dominerar ändå det lekfulla och sångbara, det lyriska och ett lättare handlag. Och i denna välkända musik var det bara att njuta av samspelet, utan jäkt och med faktiskt lite ovanligt stora dragningar och ritardandon. Men helt förtjusande var sådant som sångtemat i början och allt det glittrande från flygelns diskant. Bravo!