Häromdagen behövde jag plocka med mig min nyckelknippa på lunchen för att kunna komma in på tidningen igen. Den värdefulla plastbrickan till kodlåset fanns ju på knipan. Jag plockade fram den, men när jag väl skulle ta upp den från träningsväskan igen så fanns den helt enkelt inte där. Tur att det fanns folk på plats som kunde släppa in mig.
Och nycklarna? Jo, de låg där jag först placerade dem, på skrivbordet.
Samma dag sprang jag ifrån min mobiltelefon efter ett jobb. Det var bara att gå tillbaka, böja huvudet i skam och tacka för att personen jag intervjuat tagit hand om min förlagda telefon.
Värst var dock när jag åkte ifrån mat-varuaffären utan plastkassen med mat. Jag hade visserligen famnen full av grejer – frysta pizzor och upphämtade post-paket – men mjölk och mjöl hade jag glömt. Den unga kassörskan flinade glatt när jag en kvart senare var tillbaka.
Ja, stressen kan ta olika uttryck.
När jag var runt 30 och var ute och gick med hunden – min första, kallad Pepi – började jag få ont i hjärtat. En obeskrivlig smärta som gick ifrån mitten av bröstet ut i armen. Där och då trodde jag definitivt att jag fått en hjärtattack. Ringde sjukhusets rådgivningslinje men de sa att det nog inte var någon fara, kvinna och ganska ung som jag var.
Men smärtorna kom och gick under ett par år. Jag besökte vårdcentralen två gånger men allt såg bra ut. Till slut fick jag en tid till en hjärtklinik i Stockholm där jag fick göra ett arbets-EKG. Och jag fick även göra en ultraljudsundersökning. Där fick jag konkreta bevis på att allt fungerade helt perfekt. Men läkaren påpekade att det jag kände var nog så äkta men att stressen satt sig i hjärtat i stället för i till exempel magen.
Så varje gång jag nu känner smärta i hjärttrakten är det ett bevis på att jag stressat upp mig för mycket och att jag måste ta ett steg tillbaka. Ska jag jämföra stresshetstecknen så föredrar jag nog glömskan trots allt, även om den är irriterande.
Men visst finns det saker som man kan stressa upp sig för i dag. Kanske fler än vad mina förfäder hade trots att de var nog så viktiga. Mer basic, som att ha tillräckligt med mat på bordet och tak över huvudet. Men det är som en livscoach sa till mig under en intervju; ”vi blir stressade av vad vi hör händer utanför hemmets väggar och det är saker som vi för det mesta inte kan göra något åt ändå”.
Så vad göra? Kanske dags att ta ett steg tillbaka och helt enkelt ta en paus i huvudet. Andas in våren....som jag lovar, snart är på väg.