Göran Persson är både stolt och nöjd

Förre statsministern Göran Persson ler på podiet och talar om sin förläggare som Abbe Bonnier. Partisekreteraren och före detta kulturministern Marita Ulvskog måste vara farligt nära härdsmälta. Att Persson ger ut sin bok om statsministertiden på Bonniers förlag måste vara en historiens ironi med tanke på den långa debatten om Lex Bonnier, mediekoncentrationslagen som aldrig blev av och som aldrig behövdes mer än i Ulvskogs fantasier.
Den vassa kritiken riktas mot andra, medan statsministern gjorde sin plikt för landet. Som titeln antyder, Min väg, mina val. Det är verkligen individuellt formulerat för en man som ska företräda den generaliserade kollektivismen i samhället.
Här finns många av brännpunkterna på pränt. EMU-omröstningen, bråket med finansminister Erik Åsbrink, EU-förhandlingar, hans egen känsla för staten Israel
i ett parti som nästan uteslutande stirrade på PLO och naturligtvis person- och partipolitik.
Här finns stycken där han berör Sörmland, som i beskrivningen av sin barndom och uppväxt. Men det vassaste är så klart kapitlet om Anna Lindh. Hon var efterträdaren, även om det aldrig sades rakt ut. Det kunde inte ens det nära samarbetet med Pär Nuder påverka. I Göran Perssons beskrivning var allt klart redan efter valet 2002. Han skulle gå 2004 och lämna över till utrikesministern. Mordet på henne blev med Perssons egna ord, mitt livs största tragedi och mitt livs största politiska motgång. Hur den svenska politiken skulle ha utvecklats om inte detta inträffat, finns dock ingen mening att spekulera i.
Motståndarna och andra med avvikande mening är ofta oansvariga och oförskämda. Arbetslösheten och utanförskapet var aldrig något problem. Någon kritisk granskning av hans egen tid är det sannerligen inte. Jag är inte helt objektiv, konstaterade Persson själv på presskonferensen, ett verkligt understatement.
Inte heller har han någon distans till valet. Han talar mest som om maktskiftet var orättvist och lämnar naturligtvis inga positiva omdömen om alliansen. Fast de egna får också pisk. Pär Nuder får bära hundhuvudet för valförlustens avgörande moment i Perssons ögon, Almedalen och fastighetsskatten. Andra som borde ha avgått samtidigt som statsministern får pikar, men namnges inte. En rimlig gissning är partisekreterare Marita Ulvskog.
Göran Persson är både stolt och nöjd, en hjälte i sin helt egna berättelse. Han ville sammanfatta sin bok med att det är en kärleksförklaring till politiken. Det är inte riktigt sant, det är allra mest en kärleksförklaring till makten. I detta är och har Göran Persson varit sitt parti trogen i alla lägen.