Utbildningsminister Jan Björklund (FP) tycker att det inte är fel att föräldrarna kan få veta att deras barn är flitigt, passar tider eller uppför sig väl. Fast det är å andra sidan inte riktigt där skon klämmer.
Frågan är snarare om de skriftliga omdömena ska innehålla mer negativt laddade besked som att eleven inte anstränger sig, är stökig i klassen eller ständigt släntrar in för sent till lektionerna.
Svaret är att lärarna och skolan måste använda sitt goda omdöme. De skriftliga beskeden får vara betygsliknande, men det ska inte vara betyg. De kan faktiskt också innehålla uppgifter som berör elevens agerande i skolan. Om det påverkar kunskapsutvecklingen.
En skola som fokuserar på kunskap ska så klart sätta kunskaperna i första rummet. Det finns ett antal olika faktorer som påverkar vad och hur mycket en elev förmår att lära sig. Kunskapstörst och koncentrationsförmåga är två av dessa, men inte allenarådande.
Därför har Jan Björklund en poäng när han påpekar att det är ovant för många lärare att lämna skriftliga omdömen. Det är 30 år sedan betyg sattes på lågstadiet. Det är klart att det finns ringrost i systemet på sina håll. För många lärare är det något helt nytt. En del omdömen lär bli goda förebilder, andra skräckexempel.
Lärarförbundet och oppositionen efterlyser ”tydligare” riktlinjer och kritiserar att de enskilda skolorna har för stor frihet i att utforma omdömena på egen hand. Men ärligt talat, denna smått fundamentalistiska tilltron till centrala riktlinjer får inte gå till överdrift. Ett system med idel fasta formuleringar, skrivna och formulerade av Skoverket, må spara jobb åt lärarna, men det underlättar inte för eleverna i det här fallet.