Grafik dominerade i helgens utställning
Det är en mycket blå utställning, ganska konventionell men med avgjorda förtjänster. Dit hör det inledande bladet med en kvinnofigur med utsträckta armar, svepande dräkt och fötterna grupperade som till språng, kanske rent av från en trampolin. Genom att skriva in figuren i en triangel och belysa den bakifrån med vitt ljus åstadkoms stor dramatik, som leder tankarna både till skådespeleri och kristen tro.
Ett annat vackert blad föreställer en häst i en ljuskägla mot en bakgrund som skulle kunna tolkas som trädstammar och lågt svävande moln. Även här är det kompositionen som skapar dramatik.
Bland Irini Doganis övriga motiv tar fjärilen och katten störst plats. Som kropp är ju katten särdeles tacksam att återge och Irini Dogani lyckas verkligen fånga djurets karaktäristiska rörelse.
Fascinationen för katten och känslan för komposition går igen hos den skånska grafikern Cilla Midhall, just nu aktuell på Galleri Sjöhästen tillsammans med Gunilla Widholm Carlsson och Gunnar-Carl Nilsson.
Cilla Midhall, som är tecknare i botten, tilltalas av den grafiska linjen och svärta. Inte konstigt då att färgen verkar ha en underordnad betydelse. Mest spännande är kompositionen med ett huvudmotiv, t^ex en katt eller schimpans som lagts på diagonalen och balanseras mot en mindre bild infogad i en kvadrat och placerad i övre vänstra hörnet.
Studierna av raskatten och dess dekorativa rörelser är intressanta, men konstnärinnan når ändå inte riktigt upp till medutställarnas nivå.
Gunilla Widholm Carlssons utgångspunkt är den klassiska etsningsplåten och tre färger. Av de enklaste vardagsmotiv, ett kålhuvud, fredskallan, en damm med änder, skapar hon stor konst, ja något av det bästa jag set inom grafiken. Hemligheten ligger i den självklara färghanteringen utan minsta tvivel och den djärvt beskurna bildytan.
I "Bostället" drivs dessa talanger till sin yttersta spets. Här är bildytan uppdelad i fyra färgplan med olikartad struktur: ett svart, ett vitt, ett rött och ett gult. Att tolka det som något annat än ett tak på en delvis vitputsad, delvis rödtimrad vägg i en sädesåker är omöjligt.
En helt annan verkan åstadkommer de vegetativt jugendslingrande tulpanstjälkarna med spegelvända kalkar i violett och rött.
Kombinationen med Gunnar-Carl Nilssons konkreta skulptur är inte alls dum. I hans fall handlar det mycket om trappor. Flera av dem bär titeln "Motlut". Ofta sätts de samman med andra byggnadselement, hustak t^ex. Några är stora till omfånget, andra pyttesmå. Somt är förtätat, dramatiskt, scenografiskt.
Gunnar-Carl Nilsson har drivit sin konst så långt det är möjligt. Här finns ingenting för mycket, ingenting för lite. Det är bara självklart, avskalat, essentiellt.
Bra gjort, Galleri Sjöhästen!
Så jobbar vi med nyheter