Avslöjandena kring FN:s klimatpanel har skapat en förtroendekris för klimatforskningen. Det började i höstas med Climategate, där ett antal epostmeddelanden mellan forskare såg ut att antyda att man medvetet hade manipulerat forskningsresultat. Det fortsatte med avslöjanden om ett antal faktafel i klimatpanelens senaste rapport, vilket IPCC har tvingats be om ursäkt för.
Tyvärr har klimatdebatten sedan länge polariserats. Det saknas ett mellanregister mellan bejakare och förnekare. Antingen är med med eller så är man emot.
De slutsatser som klimatforskningen via IPCC har lagt fram, ser onekligen ut att leda till de klimathot som förekommer i debatten. I vilken omfattning, i vilken takt och hur omfattande motåtgärder som krävs är nästa fråga. Man måste dock vara öppen för möjligheten att förutsägelserna om klimathotet har varit överdrivna. Inget är hugget i sten. På samma sätt som det gäller att vara öppen för att läget kan vara mer förtvivlat än vad som har hävdats.
Det är stora frågor. Det är enorma åtaganden.
Eftersom bejakandet av klimathotet leder det till krav och förväntningar på omfattande globala klimatåtgärder, är det absolut nödvändigt att forskningsresultaten står pall för en noggrann vetenskaplig granskning.
Att världens ledare i Köpenhamn sedan inte kunde komma överens om vad de ska göra åt det – eller framför hur mycket de anser sig behöva göra, det är en annan sak.
Nu ska FN:s klimatpanels arbete synas med hjälp av IAC, Inter Academy Council. En oberoende granskning är både välkommen och nödvändig. Även om det förstås kan visa sig att denna granskning inte ger någon som helst anledning att förändra de slutsatser som FN:s klimatpanel har kommit med.