Gräset är för grönt i Himmelsdalen

Romanens huvudperson Daniel, en deprimerad lärarvikarie, åker dit för att besöka sin besvärlige tvillingbror Max på ett behandlingshem för utbrända strebers.
Bröderna har inte växt upp tillsammans och de har alltid haft ett komplicerat förhållande, men nu vill Max be Daniel om en tjänst: att byta plats med honom på behandlingshemmet så att han kan ordna upp lite affärer i den undre världen.
Daniel hinner knappt fundera på saken innan planen är genomförd. Nu uppstår frågan, när hade Max tänkt återvända och vad är det här för ställe egentligen?
I och med Värddjuret (1995) etablerade sig Marie Hermansson som en mästare i ”inget är vad det synes vara-genren”. Jag minns den som en märklig och fantastisk liten roman om en kvinna som av en slump har blivit värddjur för en utrotningshotad fjäril som förpuppat sig under hennes skinn. Berättelsen är oerhört laddad eftersom den också kan läsas som en mardrömslik allegori över ett fasansfullt kärleksförhållande.
De två böckerna har tydliga beröringspunkter och båda är exempel på vilken utpräglat konceptuell författare Marie Hermansson är. Romanens idé, själva mysteriet, är den egentliga huvudpersonen. Karaktärerna som befolkar historien är mer sekundära.
Och det är helt i sin ordning, underhållningsfaktorn är stor just tack vare detta. Men det fungerar lite olika bra beroende på vad själva konceptet är.
Med tanke på att Himmelsdalen handlar om psyket och dess extremer är det är lite ironiskt att den är svagast just i skildringarna av människornas inre liv.
I stället för att skapa nyanserade porträtt, förlitar den sig aningen för mycket på vedertagna klichéer, såsom myten om den onda och den goda tvillingen.
Men för den som är sugen på mystik och spänning, kan jag ändå rekommendera ett besök i Himmelsdalen. Genom smarta planteringar och fintar hålls läsaren aktiv och på helspänn hela romanen igenom.
En sak kan man i alla fall vara säker på när man kommer dit på besök – höga berg och gassande sol ger fasligt mörka skuggor.