Gripande om andra världskriget

I sporthallen fanns varken vatten, mat eller några sanitära anordningar. Människorna plågades av hettan på dagen och kylan på natten. Efter något dygn spred sig diarré och dysenteri. Flera av de inspärrade begick självmord.
Mellan den 19 och 22 juli fördes de arresterade familjerna till interneringsläger. Där skildes barnen med våld från sina föräldrar, för att sändas vidare till Auschwitz där de gasades ihjäl.
Frankrike bestod alltså inte bara av en heroisk motståndsrörelse under andra världskriget, utan även av antisemitism och högerextremism. Och hos dem som lät till exempel deportationen ske, kanske också utnyttjade den för egen vinning och sedan begravde det förflutna i tystnad, finns en skuld som har ärvts av nya generationer fransmän.
Förra året kom I gryningens timmar och nu dramat Sarahs nyckel, som är baserat på den fransk-brittiska författaren Tatiana de Rosnays bästsäljande roman med samma titel. Båda handlar om Vél d’Hiv-räden.
Sommaren 1942 är Sarah Starzynski tio år. När polisen stormar familjens lägenhet gömmer hon sin fyraårige bror i en garderob, lovar att snart vara tillbaka, låser dörren och tar med sig nyckeln. När hon inser att hon inte kan hålla sitt löfte och att ingen kommer att släppa ut lillebror gör hon allt för att ta sig tillbaka.
Parallellt med den berättelsen och i nutid jobbar en amerikansk journalist (Kristin Scott Thomas), på väg att flytta till sina svärföräldrars gamla lägenhet, med en artikel om Vél d’Hiv-räden. När hon får reda på att en judisk familj bodde i lägenheten innan den kom i familjens ägo blir hon som besatt av att ta reda på vad som hände.
Trots att Kristin Scott Thomas kan ge liv åt vilken rollfigur som helst blir skildringen av hennes tjafsiga liv allt mer ointressant och schablonmässig ju längre filmen lider.
Hennes jakt på sanningen hade jag dock mer än gärna fördjupat mig mer i. För Sarahs dramatiska och eländiga öde skildras stramt och återhållsamt, och är hela tiden oerhört gripande.