Gripande om klasskillnader

Behandlingsassistenten och ensamma mamman Johanna, huvudperson i Anna Fredrikssons roman ”Lyckostigen”, får uppleva just den lyckan. Hennes tillvaro präglas av brist på pengar, en ogin före detta man, en livshotande mobbad dotter och misslyckanden på jobbet, ett behandlingshem för missbrukare. Men så trillar den rätta joker-raden in, och Johanna kan unna sig det goda livet.
Hon använder en del av sina pengar till att köpa en exklusiv vindsvåning i Vasastan i Stockholm, i samma trappuppgång som före detta maken Calle, en inbiten klassresenär som gjort allt för att lägga ett skamligt förflutet bakom sig. En betydligt yngre lyxhustru har han, och även om inkomsterna från tandläkarpraktiken inte räcker till Monte Carlo, så räcker de ändå till det goda livet.
Johannas och tonårsdöttrarnas ankomst ställer allt på ända, och inte minst tvingas båda erinra sig att det en gång var Johanna som lämnade den trogne Calle för slarvern Richard.
Anna Fredriksson skriver ytterligt enkel socialrealistisk prosa. Först när Stockholmsflytten ägt rum börjar persongalleriet bli lite psykologiskt intressant och fördjupat. Calles unga hustru Fanny visar sig fullt kapabel till självständiga beslut, Calles eget förflutna hinner ikapp honom, och sensmoralen är förstås att pengar visserligen är bra att ha en regnig dag, men långt ifrån löser alla problem. Snarare skapar de nya. Sin historia kan man aldrig fly ifrån, den hinner alltid i kapp på ett eller annat sätt.
Alltsammans mynnar ut i en ganska gripande historia om utanförskap, klasskillnader, från fattigdom till nyrik, och om rikedomens omedvetna arrogans. Anna Fredriksson håller den socialrealistiska samhällsskildringens tradition högt.