Gubbigt, klyschigt och riktigt bra
I går spelade Eldkvarn ungefär sin miljonte spelning på Mamsell Trosa. Det är gubbigt, det är under stundom klyschigt, gitarristen ser ut som att han håller på att kräkas och det är riktigt bra.
Och textfraser som hos någon annan skulle låta på gränsen till klyschiga eller ibland nödrimmande låter helt självklara i hans tappning.
Först kliver han upp på scenen själv och ackompanjerar sin sång, först på piano och sedan på gitarr. Det är lite trevande först men när han spelar den andra låten M/S Alkohol med en varm monoton nervighet som nästan ger en rysningar i ryggraden vet man att det kommer att bli en bra kväll.
Sångaren Plura ser med sin somriga stråhatt och vita skjorta ut som att han är designad för att stå på just den här scenen, som är av det träiga lusthusartade slaget.
Bakom har de sin egen ljusblå naivistiska backdrop som ser ut att vara målad av begåvade mellanstadiebarn. Publiken kommer igång mer och mer under kvällen och går från fottappande läge, till sittdansande läge, till dansande läge.
Men någonstans förblir ändå den där nervigt monotona M/S Alkohol spelningens mest magiska stund.
Eldkvarn har vid det här laget spelat så många spelningar att de verkligen blivit en del av sina låtar. Trots det låter det inte alls trött, utan snarare bara skönt och avslappnat.
Gubbiga lunkande bitar i halvtempo med honkey tonk-flirt, som skulle bli helt olyssningsbara i de flesta bands ägo, klarar de alldeles utmärkt. Eldkvarn förlåter man allt just för att de gör sin sak med värme och ett alldeles självklart uttryck.
Så jobbar vi med nyheter