Guillou i jakt på 1900-talet

Varför inte utgå från en syskonskara? Rentav tre bröder?
Jan Guillous första del i en planerad romanserie om ”det stora århundradet” heter ”Brobyggarna” och börjar i ett sorgmärkt hus på ön Osterøya (icke att förväxlas med Utøya) utanför Bergen. Maren Kristine Eriksen har blivit änka, maken är omkommen på havet, och hon skickar sönerna Lauritz, Oscar och Sverre till Bergen för att bli hantverkarlärlingar.
Pojkarna visar sig ha en makalös teknisk begåvning, vilket får en grupp företagare att erbjuda änkan att bekosta sönernas utbildning till ingenjörer. Sen, är det tänkt, ska bröderna hjälpa företaget att knyta samman Norge med hjälp av järnvägen.
Därefter hoppar vi ett drygt decennium framåt. Till 1901 och examensdagen för ingenjörsstudenterna i tyska Dresden. På ytan är det en lycklig dag, äldste brodern Lauritz är etta i klassen. Men de tre bröderna lurar på varsin hemlighet.
Om pojkarnas barndom kan ses som romanens upptakt är examensdagen dess startknall. Bröderna sprids för vinden. Lauritz återvänder till hemlandet som han lovat, i den norska vildmarken kämpar han med att bygga broar. Oscar reser till Afrika, till nuvarande Tanzania som då kallades Tyska Östafrika. Sverre, till sist, är försvunnen. Kanske är han i London, eller någonstans där homosexualitet kan tålas av omgivningen.
Vad jag förstått är det inte bestämt hur många romaner Guillous 1900-talsskildring ska bestå i. Kanske tre, som i fallet Arn där Guillou gav sig på att skildra Sveriges tidiga historia.
Om ”Brobyggarna” och uppföljarna blir samma succé som Guillous korsriddarserie återstår att se. Jag gissar på nej. Inte för att historien saknar kvalitet, precis som vännen Henning Mankell (romanens ton och tema påminner mycket om Mankells) kan Guillou övertygande berätta en historia, men ”Brobyggarna” saknar Arn-trilogins svenska fokus och medeltida krigiska flärd.
Hur kompetent och kärlekskrank Lauritz än är i den norska vinterstormen, och likaså Oscar på lejonjakt i det brännheta Afrika, finns det få krokar för den inbitne Guillouläsaren att ta fatt i.
Kritiken att Guillou skulle skriva vuxna pojkböcker är orättvis. Inte osann, för visst är det pojkboksromantik, men orättvis eftersom det förutsätter att karaktärernas psykologi skulle vara enkel, att världen delas upp i svart eller vitt. ”Brobyggarna” är inte en sådan bok. Det är en historia om två bröder (Sverre hör man inget av). Men å andra sidan inte så mycket mer.
När första världskriget bryter ut, och bröderna tvingas förhålla sig till sitt tyska arv, stiger spänningen och som läsare får jag en passage in i karaktärerna, men i övrigt tuffar det liksom bara på. Jag läser med intresse, men när jag lägger ifrån mig boken bleknar figurerna på några ögonblick.