Som barn kunde han inte låta bli att stanna och titta in i ateljén som låg på vägen från skolan. Till sist blev han inbjuden och fick pröva att måla oljetavlor. Det var också här konstnären sa till honom att inte signera tavlorna med sitt namn. Boo Nilsson skulle ingen komma ihåg.
– Du ska skriva Boon i stället, sa han till mig.
Det skulle han ha användning för längre fram, men vi börjar i Linköping där Boo växte upp.
Han var 14 år när rektorn frågade honom: "Vill du bli guldsmed?" Boo visste inte vad det var, men även om han hade tänkt sig att bli reklamtecknare lät det lite lockande. Han kom hem och frågade sin pappa om han tyckte att han skulle bli guldsmed. Nej, svarade pappan, det tycker jag inte.
Så då blev det så.
Boo hamnade på en av de bästa utbildningarna som lärling och trots stora framgångar som guld- och silversmed förlikade sig pappan aldrig med hans yrkesval. Men även om Boo hade blivit handplockad till lärlingsutbildningen, kvarstod ett prov som han fortfarande var ovetande om.
Lärlingarna betalades 40 kronor i veckan och när han kikade ner i sitt kuvert efter första veckan såg han fem tior. Han gick tillbaka och förklarade att han hade fått för mycket. Först då meddelades han att han fick fortsätta.
– En guldsmed ska vara hundra procent ärlig, annars passar man inte.
Det var hårt, men så var det då, konstaterar Boo och säger att han lärde sig mycket. När han fick jobb i en guldsmedsaffär i Nyköping bestämde sig han och Ingalill för att gifta sig och flytta.
Efter några år i verkstaden gick det så bra att han anställde en lärling, Tommy Eriksson. När han var fullärd drog de vidare tillsammans och namnet på den nya guldsmedsaffären de öppnade blev alltså TeBoon. I 33 år var de kompanjoner, tills affären såldes 2002.
Aldrig har han tyckt att det var tråkigt att gå till jobbet. Och aldrig har han varit sjukskriven, förutom en halvdag när han hade njursten. Han minns inte ens att han har varit sjuk någonsin; ingen mässling, ingen magsjuka och inget värre än lätta förkylningar när barnen var små. Och sin extremt goda synskärpa har han haft nytta av i yrket. Han behöver fortfarande bara läsglasögon när det är mörkt.
– Min bror som var optiker sa att jag min synskärpa var onormal. Jag tror det är en träningssak.
Kraven Boo har haft på sig själv har alltid haft stenhårda, men har aldrig tyckt att det har var slitigt att jobba.
– Det var den enda förutsättningen. Det är fortfarande så att allt jag gör ska vara perfekt, annars gör jag om det. Jag trivs med det.
Men givetvis finns en baksida också. Öppnandet av TeBoon 1969 krävde långa arbetsdagar och då fanns inte mycket tid kvar för barnen.
– Nej, tyvärr. I dag tycker jag att jag inte var med tillräckligt när de var små. Jag kom hem elva, tolv på natten och då såg jag ju inte barnen. Den tiden har jag missat. Men tiderna var annorlunda då, andra förutsättningar gällde.
Boo har fortfarande fullt upp, även om det var mer än tio år sedan TeBoon såldes. Han gör fortfarande en del guldsmedsjobb, är ordförande i Nyköpings fabriks- och hantverksförening, ordförande i bostadsrättsföreningen och aktiv golfare. Han och hustrun både spelar och arrangerar tävlingar.
– Jag har 12 i handikapp och det är ganska bra för att vara 75 år.
Och 75 fyller han i dag, tisdag, och ska fira med mottagning i Fabriks- och hantverksföreningens hus.