För att man ska roas det minsta av tramserierna bör man nog vara ett hängivet Jack Black-fan. Hans Gulliver är en riktig nolla, som sedan tio år tillbaka delar ut post på en stor New York-tidning. Ett tafatt försök att bjuda ut reseredaktören slutar med att han skickas till Bermudastriangeln för att göra ett resereportage.
Gulliver styr båten rakt ut på havet, slumrar till, vaknar när båten förliser mitt i en tornado och finner sig i nästa klipp fastspänd på en strand i sagolandet Lilliput. Invånarna där är lika små som filmdockorna Jack brukar leka med ensam i sin New York-lägenhet. Och ungefär lika intressanta.
Av Jonathan Swifts idiotiska byråkrater och giriga makthavare finns alltså inte ett spår. Däremot får publiken en riktig överdos av Jack Black, som inte är lika bra form som han tycks inbilla sig.
Rolig är han definitivt inte. Men han blir kungafamiljens skyddsling, hjälper till att skydda Lilliput och har snart skaffat sig hjältestatus.
I stället för Swifts samhällskritik har den moderniserade historien kryddats med populärkulturella referenser. Men de är inte underhållande och tillför inte mer än de nästintill obefintliga 3D-effekterna.
Gulliver blir tramsig komedi
Som filmatisering av Jonathan Swifts satiriska reseskildring från 1726 är den här komedin en katastrof. Boken och filmen har inte mer gemensamt än några namn och lilleputtar.
Så jobbar vi med nyheter