Dessutom var det Wallström själv som föreslog Ohlsson som författare. En handplockad intervjuare alltså. Som bäddat för lojalitetskonflikter. Intervjuare och intervjuobjekt spenderar tid tillsammans, lär känna varandra, kanske blir det rentav vänskap, intervjuaren får höra sånt han eller hon inte får skriva, resultatet blir tillrättalagt.
I inledningen bekräftas mina farhågor. Redan på första sidan antyds att Margot Wallström är något alldeles speciellt.
Och när Ohlsson några sidor senare skriver att Wallström och en FN-kollega har goda relationer (deras respektive staber har det inte) misstänker jag att det är Wallström själv som sagt det och Ohlsson fört det vidare som ett faktum.
Under tiden som EU-kommissionär steg Margot Wallström upp som socialdemokraternas fixstjärna. Men partiledare ville hon inte vara. Sedan 2010 är Wallström FN:s särskilda representant för att förhindra konfliktrelaterat sexuellt våld och arbetar i skyskrapan i New York.
Det är där Bengt Ohlsson följer henne i det dagliga arbetet. Under en dryg höstvecka, som jag antar är typisk för Wallström men som skulle ha fått de flesta av oss att gå under av utmattning.
Författaren får, med något undantag, full tillgång till Wallströms arbete. Han sitter med på möten och middagar och på kvällen fortsätter intervjuerna i lägenheten nära Central park. Wallström delar med sig av sina åsikter om sig själv, sitt team och om familjen. (Huruvida familjen tillfrågats framgår inte.) Bengt Ohlsson beskriver allt med sedvanlig språklig lätthet och blick för humoristiska detaljer. Om du läst hans krönikor i Dagens Nyheter kommer du att känna igen den på ytan avspända flanören som ständigt tycks dras till de fläckar i våra liv där de största spänningarna finns.
Citaten från en FN-rapport om en massaker i västafrikanska Guinea 2009, som han fogar in i den löpande texten, funkar inte så bra. Rapporten ska skapa en konkret bild av Wallströms arbete, men förmår inte ge händelserna kött och blod. När Ohlsson däremot återger ett samtal om samma händelser kommer de plötsligt plågsamt nära. Så fungerar Ohlssons språkliga talang.
För varje replik från Margot Wallström, och för varje ny iakttagelse Bengt Ohlsson förmedlar, desto tydligare och mer komplex blir hon. Detta är inte bara frukten av dramatiska avslöjanden (som att en alkoholiserad ex-pojkvän höll en kniv mot hennes hals).
Främst beror det på de där nyanserna i kommentarer och beteende som författaren återger, sånt som är så svårt att peka ut tydligt men som är det viktigaste när man beskriver en person.
Ju mer jag läser desto mer övertygad blir jag om att det faktiskt är nåt speciellt med Margot Wallström.
Men vad ”Margot” är för slags bok vet jag fortfarande inte. Kanske är syftet inte att göra ett så objektivt personporträtt som möjligt. Kanske vill Bengt Ohlsson skildra ett möte mellan en författare och en gudabenådad politiker. Jag hade gärna vetat förutsättningarna. Några rader i ett förord hade räckt. Har Margot fått godkänna texten, till exempel?
Det har skrivits flera bra böcker om svenska, nu aktiva, politiker. Anita Kratz ”Reinfeldt: ensamvargen” är ett exempel. Christer Isakssons ”I väntan på Mona Sahlin” ett annat. ”Margot” tar plats bredvid dem, minst lika bra men ändå något helt annat.
Jag måste bara fundera på vad.
Hack i häl på Margot Wallström
Först är jag skeptisk. Vad har en uppburen författare som Bengt Ohlsson (Augustpriset 2004 för romanen Gregorius) att vinna på att skriva en bok om en politiker? Också om politikern är populära Margot Wallström? Är inte det ett jobb för a/ en politisk reporter, eller b/ en författare längre ner på konkurrensstegen?
Så jobbar vi med nyheter