Kristdemokraterna har i princip byggt hela sitt parti med hjälp av höga förtroendesiffror i familje- och folkhälsopolitiken. Partiet har i decennier stått för en form av småborgerlig förnuftighet. Man har slagits för att kollektivet familjen ska få styra över sin vardag och samtidigt omyndigförklarat samma familj i sin folkhälsopolitik.
Politiken går att tycka vad man vill om – men inkonsekvensen har i alla fall varit konsekvent. Nu är konsekvensen snarare inkonsekvent.
De senaste veckorna har Göran Hägglund öppnat för att ompröva synen på vårdnadsbidraget och valt att stödja den svenska tobaksindustrins snusexport.
Det är en ideologisk piruett i klass med olympiska konståkare.
Gårdagens besked att socialminister Hägglund vill höja gränsen för frikort på läkemedel kan betraktas som nästa steg i KD:s strävan att snurra ur riksdagen. Kristdemokraterna, som i valrörelsen aktivt sökte förtroende i pensionärskollektivet, vill mindre än ett år senare göra livet svårare för landets fattigpensionärer.
I sak är Göran Hägglunds argumentation rimlig. Det går att ifrågasätta om Sveriges generösa högkostnadsskydd är för generöst. Högkostnadsskyddet har inte höjts på 12 år, och även om många pensionärer har låga inkomster, är en höjning på 400 kronor ingen katastrof.
Men Hägglund gör politisk harakiri när han gör sig ovän med pensionärskollektivet – samma dag som Alliansregeringen presenterar en uppgörelse om ”gratis” sjukvård till papperslösa flyktingar, som befinner sig olagligt i landet.
Skatteresurser är i högsta grad ändliga. Bara misstanken att Kristdemokraterna prioriterar gömda, som genomgått prövning i en demokratisk rättsstat och fått avslag på sina asylansökningar, framför pensionärer, som betalat skatt under ett helt arbetsliv, är tillräckligt för att skicka äldre, socialkonservativa väljare raka vägen in i Sverigedemokraternas famn .
Måhända är Göran Hägglund hygglig. Tyvärr går hygglighet inte hand i hand med duglighet.