Hållbar energi är nu hela unionens uppdrag

Det relativa samsyn som nu etablerats inom EU:s medlemsländer om behovet av att minska utsläppen av växthusgaser samt att samtliga länder måste göra sitt för att nå resultat, är historisk och viktig. Där har statsminister Fredrik Reinfeldt alldeles rätt.
När flera stater går samman om miljösatsningar blir effekterna större än om ett enskilt land bara gör sitt. Kraften i EU-samarbetet kan med fördel användas till verkningsfull miljöpolitik. Där ska EU-nivån vara vass och krävande.
Budskapet från Bryssel är politiskt glasklart: hållbar energiproduktion, energisparande och minskade utsläpp av växthusgaser är numera profilfrågor för unionen. Förnyelsebara energikällor är ett begrepp som varje medlemsstat har att förhålla sig till. Efterfrågan på smartare teknik för att dra nytta vind, sol-, vatten- och bioenergi kommer stadigt att öka, en signal som talar direkt till marknadskrafterna. Därför måste det vara så att den överenskomna nivån måste ses som ett minimiåtagande för medlemsländernas gemensamma insatser. Den förhoppningen har åtminstone de som har varit pådrivande i processen, däribland den svenska regeringen och den tyska.

Överenskommelsen innehåller allt från svepande formuleringar till detaljerade föreskrifter. Kärnkraft är ingalunda förnyelsebar energi utan en fossil återvändsgränd, men den släpper inte ut växthusgaser och därför mumlar man om dess ställning i miljöarbetet. Ett problem med EU-nivån är att gemensamma skrivningar ofta måste medge vida tolkningsutrymmen.
Det innebär att det svenska ordförandeskapet 2009 står inför verklig utmaning, att se till att samtliga medlemsländer håller takten samtidigt som man ska vara EU:s starka röst i de globala klimatförhandlingarna i FN:s regi.

EU-perspektivet är ju bara början. Det är tydligt att EU kan tänka sig tuffare åtaganden så länge de är konkurrensneutrala och att alla stora aktörer läs främst USA och Kina agerar likadant. Kina har på sitt diktaturmässiga sätt ändå signalerat ett intresse för klimatåtaganden, i USA finns en växande opinion som pressar Bushadministrationen att åtminstone bejaka problematiken. Klimatet kommer garanterat att vara ett av ämnena i de presidentvalskampanjer som stundar.
En fortsättning på Kyotoavtalet där även USA ingår vore att skriva miljöhistoria med versaler. Vågar du, vågar jag är väl ett lämpligt ordval så här i schlagertider.