Han är kung i Wiehe-land

Jobbig eller inte, men när Wiehe får regera i sitt eget Wiehe-land så är han odiskutabel kung. På livstid och utan demokratiska val.
Oavsett hans agerande i nämnda underhållningsprogram så kan Wiehe bara rida på vågen. Turnerat har han alltid, men den mastodontresa han nu ger sig ut på kan han nog till stor del tacka tv-formatet för. 62 stopp ska avverkas på tre månader, och Nyköping är andra ort att besöka.
Han ursäktar sig till en början över att alla bitar kanske inte sitter på plats. Men det känns mest som en publikflirt, för föreställningen sitter precis som den ska.
Wiehe anno 2012 är väldigt bra.
Och som så många gånger som förr mellansnacket som skiljer Wiehe från andra. Han är kanske inte lika arg längre, men säkert skulle många artister gladeligen offra sin ena hand för att få till ett av hans prat mellan låtarna. Visst finns det heta engagemanget mot orättvisor och främlingsfientlighet i botten. Men han briljerar genom att med humor och timing sällan skriva publiken på näsan. Jakten på ny sosseledare liknas vid hur man utser en ny Dalai Lama, och tågresan när han hamnade bredvid Göran Hägglund är värda entrépengen bara dem. Och har man publiken så i sin hand att de är knäpptysta så fort man öppnar mun så kommer man till och med undan med att göra fem minuters skamlös reklam för alla Wieheprodukter som säljs efter spelningen.
Agiterandet må ha sin viktiga plats, men det musikaliska är också det briljant. Upplägget med två sidekicks som hanterar många instrument är både nödvändig och bra. Bernt Andersson och Christer Karlsson tar minimal plats i fokus, men är där ändå. Små nyanser ger låtarna liv.
När båda tar fram trumstockarna i en arg Dylan-översättning blir det både suggestivt och tungt. Och när de knappt spelar något alls på Jakten på Dalai Lama fyller det en precis lika viktig funktion.
Mikael Wiehe har minst sagt en hel del låtar att välja bland. Mixen han presenterar i Nyköping känns fräsch och välbalanserad.
Och hade man för några år sedan sagt att ett Wiehegig skulle avslutas med en
E-type-cover hade man nog blivit idiotförklarad.
Bästa numret var den himmelskt vackra Sång till modet som tillägnades de fängslade svenska journalisterna i Etiopien. Naturligtvis. För det är ju inte för inte att Mikale Wiehe är just Mikael Wiehe.