Andhämtningen är tung och pulsen är hög, trots att han sitter i en fåtölj och hela dagen befunnit sig inne i lägenheten.
– Det har varit en dålig dag, säger Lennart Ahlberg, 64, och nästan pustar mellan det han pratar.
Han tar emot i lägenheten vid Tingshusplatsen och han tar inte i hand.
Det är inte av oartighet han avstår från den vanliga hälsningsproceduren. Det är med hänsyn till sin egen hälsa.
En förkylning eller infektion av något slag kan resultera i lunginflammation eller ännu värre döden, förklarar han.
Och eftersom han tillhör en av riskgrupperna ser han till att varje år vaccinera sig mot säsongsinfluensan.
Över en halv miljon i Sverige har den kroniska lungsjukdomen KOL (kroniskt obstruktiv lungsjukdom).
En förrädisk sjukdom som liksom smyger sig på lungorna och gör att andningen blir sämre och sämre och musklerna förtvinar för att inte blodet syresätts i tillräckligt hög grad.
90 procent av alla som har KOL har fått det på grund av rökning, andra efter att ha vistats i rökiga och dammiga miljöer.
På senare år har det även visats att det även finns en ärftlig del. De lider brist på proteinet alfa1-antitrypsin.
Lennart Alberg är en av dem. Det förstod han efter att hans syster fick diagnosen KOL, som var den ärftliga delen.
Lennart Alberg uppmanades kontakta sin läkare. Han hade redan förstått att något var fel eftersom hans andhämtning för varje år blev så mycket sämre, men fick då beskedet att han hade astma.
På systerns inrådan tog han kontakt med läkaren, som aldrig hade hört talas om ärftlig KOL. Men snart nog ställdes diagnosen.
Det var för tio år sedan.
Han blev sämre, men en vändpunkt var Årekliniken, en privatklinik för KOL-patienter. Där lärde han sig bland annat betydelsen av motion och kost.
För ett drygt år sedan blev han kallad till en studie på Karolinska institutet. Hälften av deltagarna fick sockerpiller (placebo), andra hälften medicinen man ville prova ut.
Lennart Alberg märkte att han blev bättre och för en vecka sedan avbröts studien och alla fick medicin.
I dag försöker han leva ett så normalt liv som möjligt. Han har slutat arbeta och stora delar av dagarna går till att medicinera och inhalera.
Hans liv är begränsat och han undviker folksamlingar i täta utrymmen som i flyg och buss.
– Men jag har lärt mig att leva med sjukdomen.