Satsningen på spets i teoretiska ämnen saknar förvisso inte risker. Om resurser överförs från elever som har svårt att klara av skolan, till elever som redan är högpresterande, blir resultatet en fördelningspolitik med frågetecken.
Ambitionen i den svenska grundskolan bör vara att så många som möjligt tar sig igenom utbildningen med godkända betyg. Grundskolebetygen fungerar som en trampolin till gymnasiet. Varje elev som inte får spänst i sitt uthopp är skolans misslyckande.
Skolpolitiken får aldrig styra resurser från svaga till starka elever. Däremot ligger det i skolans uppdrag att se till att samtliga elever är stimulerade. När jag själv gick i grundskolan hade jag en klasskompis som var betydligt mer kvicktänkt än mig och mina bänkgrannar. Medan vi andra hade fullt upp med att förstå multiplikation, var hon redan inne på algebra. Om lärarna inte hade tid över för henne fick klasskompisen rådet att lugna ner sig.
Skolan behöver utmana alla sina elever. Hur spetsutbildningar i teoretiska ämnen över huvud taget kan vara kontroversiellt visar dels hur långt Sverige gått i sin jämlikhetsiver, dels vilken låg status talanger i fysik har jämfört med talanger i fotboll.
Jan Björklund har onekligen en poäng när han pekar på hur särskilda idrottsprofiler kan avgöra vilka elever som kan gå i klassen, och vilka som behöver gå i en annan klass, medan en sådan bedömning inte kan ske efter samma elevs talang i samhällskunskap.
Skolan förtjänar mer än att vara ett slagträ bland andra i den politiska debatten. Båda regeringsalternativen behöver slå sina kloka huvuden ihop och skapa en långsiktig skolpolitik, så att lärare och elever får klart för sig vad som gäller i framtiden. Björklunds ofta hetsiga ton har ingen plats i klassrum där elevens kreativitet sätts vid främsta bordet. Det har dock hans idé om spetsutbildningar.