Borg visade sin ekonomiska kompetens när krisen var som djupast. Han lotsade Sverige igenom stålbadet och lyckades möta respekt i alla läger. Nu behöver finansministern gå från ord till handling. Arbetslösheten måste bli lägre. Betydligt lägre.
I valrörelsen vägde argumentationen om stabilitet i statsfinanserna över till Anders Borgs fördel. Thomas Östros lyckades aldrig precisera hur ett rödgrönt ansvarstagande såg ut. Valdebatterna blev en lovsång till krishanteringen. Vad som nu krävs är att regeringen börjar visa en politik också för goda tider. Det fungerar inte att beskriva finansmarknaden som en vargflock ännu en vinter. Solen behöver titta fram mellan granarna i Borgs mörka skog.
Än så länge håller finansministern sina väljare på halster. Utnämningen av Borgs före detta chef Peter Norman (M) till finansmarknadsminister känns mer och mer avgörande. Om utlovade vallöften, som ett femte jobbskatteavdrag och en halverad restaurangmoms, ska bli verklighet krävs ett tillskott från statliga försäljningar.
Staten behöver göra sig av med stora delar av sitt ägande i statliga bolag som Telia Sonera och SBAB. Det är ideologiskt fel att ett kommunikationsbolag – som prioriterar rörlig bild i telefonen, för en smal kundkrets i storstäderna – är i statlig ägo. SBAB:s statliga uppdrag att dupera marknaden för bostadslån är lika olyckligt.
Däremot ska bolagen inte bara säljas. De måste säljas till ett bra pris.
Sysselsättningen, och försäljningen av statliga bolag, står alltså i centrum under mandatperioden. Men om någon grupp kan betraktas som vinnare i mandatperiodens första budget är det pensionärerna. Samhällets äldsta får ytterligare 2,5 miljarder i skattesänkningar. Det är sänkningar som Allianspartierna lovade i valrörelsen – och som nu levereras.
Regeringens vilja att infria sitt valfläsk kommer till ett pris. I tillväxtskapande syfte torde regeringen ha prioriterat fler jobbskatteavdrag, för att därefter rikta skattelättnader till grupper som inte står till arbetsmarknadens förfogande.
Dilemmat för Anders Borg är att en sådan politik omöjliggörs av en växande skatteklyfta. Därför undviker finansministern en svekdebatt, genom att välja bort sitt fokus på sysselsättningen. Det blir kostsamt om konjunkturen inte vänder efter förväntad tidtabell.